Musicstage.se

Under Byen, Koncerthuset, Köpenhamn, 2014-05-17

Under Byen, Foto: Michael Boe Laigaard

Danska Under Byen gör en egen tolkning av vad rockmusik egentligen kan vara. Det är avantgarde, det är hårt och mörkt, det är mjukt och jazzigt med folktoner. Ibland sömnigt, ibland filmiskt.

I kölvattnet från 90-talets trip-hop-akter som Portishead och Lamb kom danska Under Byen i början av 2000-talet. Kanske känns det mer rätt att kalla deras musik för post-rock, men stråkarna, den jazziga framtoningen och Henriette Sennenvaldts hesa röst för mina tankar snarare till en tidig Björk, om man bortser från avsaknaden av elektroniska inslag.

Under Byen idag är dock betydligt mer avantgarde och experimentella. Jag hade av denna anledning inga stora förhoppningar om kvällens konsert. Jag väntade mig ett av två alternativ - sömnigt eller magiskt. Dessvärre ser jag nog ändå heltheten som ganska sömnig, även om det hade sina magiska stunder då jag spetsade öronen och lutade mig framåt i stolen.

Ja, det här var en sittande konsert som ni förstår. Det kändes lite konstigt och ovant, som att det var en klassisk konsert jag skulle se och inte något som mer räknas till populärmusiken, om än såklart den alternativa scenen. När Under Byen kliver upp på scen är tystnaden i publiken väldigt påtaglig. Allt som hörs är bruset från gitarrförstärkaren och hur bandet testar ljudet på stråkarna. Inget jubel, inga applåder från publiken. Det är  som om vi inte riktigt vet hur vi ska bete oss.

Under Byen inleder med den poetiska Det er mig der holder træerne sammen, min favoritlåt, men den framförs i en anpassad version som mer passar in i deras nya sound och jag blir lite besviken. Och så fortsätter det mer än halva konserten. Jag gäspar lite, rättar till mig i stolen, funderar på om jag orkar stanna hela konserten. Men så ibland dyker det upp bitar av kontrabas och fiol som känns som filmiska sekvenser och jag sugs in i musiken och riktar all min uppmärksamhet mot scenen. Låten Ikke Latteren Men Øjeblikket Lige Efter kändes anonym på live-skivan Protokol som släpptes förra året, men här och nu berör den mig så mycket mera. Jag blir förvånad.

Ibland är basen så mörk och djup att vilket metalband som helst skulle blivit avundsjuk. Ibland är det bara konstigt - konst för konstens skull. Ibland sömnigt. Men ibland ändå faktiskt lite magiskt. När konserten är slut får Under Byen många, långa applåder med busvisslingar och jubel, och jag är en av de som applåderade trots mitt blandade intryck.

Visa alla artiklar av Camilla Svedén (152 st)

A-Ö

2014

2013

2012

2011

2010

Vad händer?

Fler bevakningar...  (totalt 1st)