Musicstage.se

John Mayer, Ericsson Globe, Stockholm, 2014-06-12

John Mayer, Ericsson Globe, Stockholm, 2014-06-12Okej. Jag har upplevt en av mina stora musikförälskelser live och det här kommer inte bli en hundraprocentigt objektiv recension, det kan jag förbereda er på redan nu. Jag har sett fram emot den här konserten i flera månader och nu när tiden var inne så var förhoppningarna höga. I över tio år har jag lyssnat på och älskat John Mayer. Det är en sådan där artist som en är stolt över att en upptäckte ”innan han blev stor”, och hur cheesy det än kan låta så är det sanningen för mig. Denne supermusikaliska och fantastiska mannen som har en sådan stor plats i mitt musikhjärta får mig alltid darrig i knäna.

 

John Mayer är självsäker och helt självklar på en scen med gitarren i famnen. Han visar upp sin gamnacke som han fått för att ha vuxit upp med sitt instrument runt halsen och tur är väl att han brydde sig mer om musiken än det. Med en mjuk framtoning och ett djupt lugn fyller han hela scenen och tillsammans med sitt band skapar han fantastisk konst. Likt Janne Schaffer rör han käkarna i synk med musiken och är ett med tonerna han frambringar, ofta spelas ett intro till låtarna som inte alltid känns igen av publiken. När sen låtarna börjar blir det desto mer uppskattning och applåder. Många gitarrsolon blir det, både från honom och från hans gitarrist, men de spelar inte de uppenbara tonernföljderna så som en själv kan höra att det skulle kunna vara. Istället flyger fingrarna över gitarrhalsen och skapar innovativa solon som imponerar. I en av mina favoritlåtar; Slow dancing in a burning room, svävar han ut tillsammans med gitarren och ger mig hjärtsnörp. Det är nästan så att mina ögon stänger sig själva för att bli ett med ljudet som fyller hela Globen. Att inte gunga med och känna musiken ända in i hjärtat är inte ett alternativ. John Mayer är så otroligt duktig på gitarr, det är som att de sitter ihop och skapar musiken tillsammans, speciellt i ett solo där han lägger stämmor på melodin de spelar ihop, gitarren och han. En annan gång sjunger han toner och spelar sen dem, som en battle fast i totalt samförstånd. Det växlas mellan akustisk gitarr och elgitarr, men i en låt har han båda två på sig samtidigt. När han släpper den akustiska, vänder händerna bakåt och spelar ett solo på den andra som fortfarande är kvar bakom ryggen vet jag inte var jag ska ta vägen.

När de spelat sista låten innan extranumren och går ut så börjar vi stillsamt sjunga en melodi från Dear Marie och jag ryser när hela publiken tillsammans lockar ut honom på scenen igen för extranumren. Melodin växer sig starkare och när han kommer in sjunger han med oss och lägger stämmor och jag hade kunnat fortsätta med det ett tag till. Jag fick ju ur en synvinkel sjunga tillsammans med min idol. Han frågar lite vad vi vill höra och börjar spela introt till massa hits, men bestämmer sig till slut för Your body is a wonderland, en fantastisk låt från hans första skiva och det är inte många av oss som inte sjunger med i texten. Sista låten blir den magiska Gravity, en där han kan spela ut sina talanger till fullo, det finns inga gränser för vad han kan skapa i den. Antagligen är det sällan han spelar den likadant som någon annan gång, och även om jag älskar den versionen som finns på Spotify så är det otroligt att få uppleva hans musikaliska genialitet live.

När jag kollat på hans liveframträdande på Youtube har han haft en skämtsam men ändå säker attityd, kan prata om saker som verkar komma till honom spontant, hamna i monologer om teorier om kärlek och människor. Det gör han tyvärr inte ikväll, det är inte många stunder han pratar med oss mer än att tacka eller presentera nästa låt. Ändå har han en sådan närvaro och när han tittar ut över publiken med sina mörka ögon når han ut genom skärmarna och jumbotronen till varje person där inne som vill ta emot. Han är avslappnat klädd och väldigt lik en blandning mellan Johnny Depp och Jeff Goldblum. Det var ändå tio år sedan jag lärde mig om honom och det märks att han blivit äldre, så som en blir i livet. En trygghet i sig själv och det han gör har vuxit fram. Det självklara är i alla fall att han kan sin musik och att det är viktigt för honom. Jag tycker mig ha sett i hans blick när han spelat tillsammans med legender som Eric Clapton att det är där han hör hemma, bland folk som förstår musik som han gör. Mycket har sagts och skrivits om hur John Mayer är som person, men oavsett om han är en douche bag eller inte så kommer han alltid vara en av mina största favoriter. 

FotonFoton från konserten finns här.

Visa alla artiklar av Tilla Andersson (184 st)

A-Ö

2017

2016

2015

2014

2013

2012

Vad händer?

Fler bevakningar...  (totalt 1st)