Musicstage.se

Jamie Cullum, Konserthuset, Stockholm, 2014-10-17

Den korta, sprudlande engelsmannen är äntligen tillbaks i Sverige! Det har gått nio långa år och det är fler än jag i konserthuset som är förväntansfulla. Cullum kan göra allt till jazz och han har ett unikt sätt att behandla musiken på. Jag har älskat honom sen jag upptäckte hans andra studioalbum Twentysomething 2003 och det finns inte en chans i världen att han kan göra mig besviken ikväll trots mina höga förväntningar. Så bra är han.

 

Låtlistan är nära perfekt med låtar från i princip alla album. Get your way spelas tidigt och han spelar och sjunger med hela kroppen, hans knä får hjälpa till i ett pianoparti. Instrumenten får ta mycket plats i långa jazz-solon och en bandmedlem som Cullum i presentationen av bandet säger ”is playing everything” om får briljera i många trumpetsolon. Jamie Cullums röst är en av de där rösterna som kan sjunga allting och han har den där härliga tonsäkerheten som jag älskar. Han är känd för att alltid improvisera under konserter, både vilka låtar som ska spelas och i själva låtarna och det är häftigt när hela bandet är så samstämt. Jag saknar dock basisten Geoff Gascoyne som spelat mycket med Cullum.

Det finns så många ”dra efter andan”-stunder; jag önskar du hade fått sett när han spelar en diggig version av Golddigger och från den glider över till Wind cries Mary, eller när han sjunger stämmor tillsammans med pianot, Rihannamedleyt, eller då han ger oss den fantastiska Pure Imagination och väver in Blackbird i den, och när trumpeten skapar magi i All at sea, och att han i High and dry ändrar texten till ”you´re the best thing” som han sjunger till publiken. Det finns så mycket som är fantastiskt med Jamie Cullum, han kan förlora sig totalt i musiken och bara trollbinda oss när han använder flygeln som trumma och beatboxar, eller när han blir ett med pianot och bara hittar nya tonkombinationer och hans röst som har sådan mjukhet och sådan kraft, som är så klar men kan ha en raspighet och att han kan få fram sin sång lika bra utan mick, även på stora arenor.  

I början av konserten kände jag av en viss trötthet hos honom, och han berättade att han haft en lång dag. Men under låtarnas gång så är det publiken som får igång honom. Till hundra procent är vi med honom hela tiden och hejar på i allt han och bandet gör. Som den rockiga jazzmusikern han är så går han ut i publiken och ställer sig på en stolsrygg och sjunger. Det blir en häftig effekt när så många kameror blixtrar runt honom, första gången jag välkomnar att det tas kort. Sen går han på stolsryggarna tillbaks till scenen och spelar låtar från det nya albumet Interlude. Av det jag hör känns det som att han mognat lite med nya albumet, jag ser fram emot att lyssna mer på det.  

Ingen har satt sig ner efter extranumren, så han tar chansen och får alla att hoppa upp och ner och klappa i takt. Jag skulle tippa på att det inte är många gånger hela publiken i konserthuset gjort det. Han lär oss en melodi i låten som vi får sjunga med i, och när han sen tackar för sig byts applåderna ut mot den melodin vi sjöng som för att få ut honom på scen igen. Det lyckas såklart, och han verkar överväldigad av stödet. Ensam vid pianot improviserar han fram en låt om Stockholm och hur vi får honom att känna sig som hemma. Den fantastiska Gran Torino från filmen med samma namn får avsluta, och lika högljutt som det var innan är det nu helt tyst och tappade knappnålar skulle höras all världens väg.

Den lite trötta killen i början av konserten är helt borta, och jag kan lätt säga att publiken har hjälpt igång honom. Han lovar att det inte ska dröja nio år till nästa gång, och tur är väl det, för det här är en av de absolut bästa konserterna jag sett. 

Ps. Titta på den här videon av hans konsert på Blenheim Palace så förstår du

Visa alla artiklar av Tilla Andersson (184 st)

A-Ö

2017

2016

2015

2014

2013

2012