Musicstage.se

Hollywood Vampires, Gröna Lund, Stockholm, 2016-05-30

Hollywood Vampires, Gröna Lund, Stockholm, 2016-05-30Hollywood Vampires är ett märkligt koncept: åka runt och spela covers av döda artister. Hur drar man folk till det? Man tar med sig en skådespelare...

2013 började Alice Cooper experimentera med att spränga in ett gäng covers på sina konserter, där fyra låtar från The Doors, The Beatles, Jimi Hendrix och The Who framfördes. Redan då sänkte det tempot och det här med Hollywood Vampires var väl en kul idé, men låt det stanna vid det.

Nähä. Nu har den gode Alice alltså återvänt, beväpnad med bland andra Aerosmiths gitarrist Joe Perry, gamle Guns N’ Roses-trummisen Matt Sorum, Stone Temple Pilots basist Robert DeLeo och kryddat med en viss Johnny Depp.

Den sistnämnde hade kanske förtjänat sin plats i ett garageband, men någon större gitarrist är han inte direkt. Vad Captain Sparrow däremot är bra på är att dra ner jubel från publiken (främst den kvinnliga med tanke på den överväldigande diskanten i jublet), vinka lite (mer jubel) och veva lite förstrött på gitarren medan han för en ojämn kamp mot sina sjalar som inte blåser som han vill i vinden från fläktarna.

Nog om det, nu är det försommarkväll, solen värmer lite fortfarande, Grönan är smockfullt och nu ska det liras covers!

Alltså, det hörs ju hur knäppt det låter. Fördelen med covers är ju att större delen av publiken redan kan större delen av låtarna och kan skråla med – men första halvtimmen försvinner i dåligt ljud där fyra gitarrer tar över helt. Att försöka höra sången var inte någon idé. Ljudet blir bättre efter ett tag, men jag kommer inte ifrån känslan av att låtarna reciteras mer än spelas och att vi ser baksidan av tre stora tvskärmar på scenkanten kan ha något med det att göra. Tvskärmar vända mot bandet alltså. Någon som sätter emot på att texterna rullade där? Eller till och med ackorden..?

Hollywood Vampires, Gröna Lund, Stockholm, 2016-05-30Scenshowen då? Alice Cooper bruka innebära betydande mängder rekvisita, men nu är det soprent på scen. Jag räknar in fyra fläktar och efter ett tag resterna efter Joe Perrys gitarr som tas av daga under ett rent obligatoriskt Pete Townshend-slut under My Generation. Mycket mer än så är det inte. Jo, en bunt ballonger som släpps ut under extranumrena.

Hollywood Vampires som koncept var fräckt där på 70-talet, ett gäng musiker/dryckesbröder i Los Angeles som satt på The Rainbow och krökade hela nätterna och sov hela dagarna. Hence: vampires. Nu säger sig Alice Cooper vara den ende överlevande och det må vara så, men han skulle hållit turnén i The Rainbows anda – på rockklubbar!

För jag kommer inte ifrån känslan av att det hela hade varit ett bättre gig på en trång rockklubb än en stor scen i solljuset...

Men det är klart, nu har jag ju sett Johnny Depp!

Setlist:

Raise the Dead I Got a Line on You (Spirit)
20th Century Boy (T. Rex)
Pinball Wizard (The Who)
My Generation (The Who)
Manic Depression (The Jimi Hendrix Experience)
Cold Turkey (Plastic Ono Band)
Come Together (The Beatles)
7 and 7 Is (Love)
Whole Lotta Love (Led Zeppelin)
Five to One / Break On Through (to the Other Side) (The Doors)
Rebel Rebel (David Bowie)
Suffragette City (David Bowie)
As Bad As I Am Stop Messin' Around (Fleetwood Mac)
My Dead Drunk Friends Ace of Spades (Motörhead)
I'm Eighteen (Alice Cooper)
Sweet Emotion (Aerosmith)

Extranummer:

Train Kept A-Rollin' (Tiny Bradshaw)
School's Out (Alice Cooper)

FotonFoton från konserten finns här.

Visa alla artiklar av Stefan Ahlnér (161 st)

A-Ö

2016

2013

2012

2011

2010

2009

2008