Visst, ska vi vara ärliga så utmanar knappast Abscession några banbrytande gränser, allt ligger i rimlighetens namn ganska bekvämt inom genrens måttstockar. Men det hör till ovanligheterna att det ändå känns så pass fräscht, mossigheten är totalt frånvarande och den enorma tyngden skänker en extra dimension till musiken.Growlen, signerad Thomas Clifford, visar upp en imponerande mångsidighet och en brutal elegans som samverkar fint med musiken.
Däremot är trummorna i mesigastet laget, dom ligger bra och gör sitt jobb men det där riktiga trycket och närvaron saknas. Det är egentligen inte förrän i åttonde spåret, The Ruiner, som skinnen får den uppmärksamhet som de förtjänar. Plattan är extremt riffdriven och däri finns en sårbarhet, när riffen bär och growlen bygger ondska i kvadrat så fungerar det lysande.Men de gånger gitarrerna inte lyfter och growlen blir lite för bekväm, som i småtrista Blowtorch Blues, så blir det lätt platt och substanslöst.
Som tur är så lyckas bandet allt som oftast och den enda ordentliga dippen är ovan nämnda Blowtorch Blues, vilket är extremt ovanligt för en debuterande death metal-akt. Egentligen så är det faktiskt bara att välkomna ett förträffligt tillskott på den svenska döds-scenen!