Kanada har inte direkt någon större historia av bra metalband, som i mycket annat domineras de av grannlandet strax söderut. Men Thrashmetal-bandet Annihilator har i alla fall gjort sitt bästa för att ta rygg på ”The Big Four”(Metallica, Megadeath, Slayer och Anthrax). Visst har man, med plattor som Never, Neverland, Alice In Hell och King Of The Kill, kommit upp i samma klass rent musikaliskt även om det försäljningsmässigt sett sämre ut.

I dagsläget är Annihilator ett tvåmansband där Jeff Waters (som startade bandet) och Dave Padden (som kom in så sent som 2003) är de enda medlemmarna, man hyr alltså in turnémusiker när man är ute och spelar. I vilket fall så har Kanadickerna släppt en ny skiva, Feast, som verkligen är en berg- och dalbanetur. Man tas från höga höjder och gammal hederlig trash i öppningsspåret Deadlock till de djupaste dalar med den malplacerade och halvkassa balladen Perfect Angel Eyes.

Däremellan bjuds man på en stabil thrash med mycket melodiska inslag, tyvärr tappar man i en del låtar lite tyngd och råhet. Både No Way Out och Smear Campaign blir anonyma inslag innan man får till det ordentligt med No Surrender. Där hittar Annihilator en bra balans med de melodiska riffen, råheten och tempot. Även i nästkommande Wrapped hittar man rätt och jag börjar tycka att Feast är ett av årets bästa trash-släpp

Det är då man helt oförklarligt förstör allt man byggt upp, man väljer helt enkelt att stoppa in en ballad. En ballad som inte har ett dugg med resterande skiva att göra, den bara dyker upp som ett av de där irriterande reklamavbrotten på Spotify, här kan man dock inte premiumkunda sig bort. Waters och Padden plockar dock upp ribban på en gång med Demon Code och Fight The World(som visserligen skrämmer slag på mig med sitt myspysiga intro). Avslutande One Falls, Two Rise känns inte heller helt hemma med resten av låtarna, den är mer modern(vilket i det här fallet är något dåligt) även om den också rycker upp sig ett par minuter in i låten.

Hela plattan osar experimentlusta, dynamik och en vilja att göra något annorlunda, det är dock där man skjuter sig i foten. När de lutar sig mot sin klassiska thrash så blir det fantastiskt bra, energin, tempot och brutaliteten är lysande men när de kliver utanför ramarna rämnar hela deras solida plattform och det blir stundtals uselt.

Köper man den limiterade utgåvan så får man även en bonusskiva. Firma Waters/Padden har gjort nyinspelningar av några Annihilator klassiker och där får jag nog säga att man i de flesta fallen har gjort bra ifrån sig och bonusen är ett trevligt inslag.

Vit Päls, Ägd
Queenfish and other tales, Landing

Pin It on Pinterest

Share This