Sedan dess har det hänt en hel del i den intrikata Dark Funeral-världen, fem studioalbum och otaliga medlemsbyten hade bandet hunnit med fram till i år. Efter The Secrets Of The Black Arts har dock bandet aldrig riktigt nått upp till samma nivå igen. Ofta väldigt bra och intressanta men någonstans har längtan efter ett album i den absoluta toppklassen växt sig starkare.
Med nye sångaren Heljarmadr (Andreas Vingbäck, mest känd från Grá) i frontlinjen släpptes äntligen sjätte albumet, Where Shadows Forever Reign. Just Heljarmadr är med facit i hand antagligen bandets viktigaste värvning någonsing, med sin väldigt välartikulerade men samtidigt extremt bestialiska growl har han gett Dark Funeral en välbehövlig nytändning. Lord Ahriman är återigen genial i sitt låtskrivande och Chaq Mol känns mer vital än han någonsin varit sen inträdet 2003.
Men hur bra är då egentligen Where Shadows Forever Reign? Helt fantastiskt är inte en underdrift, det är utan tvekan det bästa albumet scenen sett sen Behemoths The Satanist och en kan morskt påstå att det till och med är snäppet vassare. En rak jämförelse med The Secrets Of The Black Arts låter sig ju dock inte riktigt göras. Det debuten stod för 1996 är helt enkelt orörbart, men om Dark Funeral någonsin kommer att vara lika snuddande nära kan bara framtiden avgöra.
Where Shadows Forever Reign är bland det bästa den svenska scenen presterat sen storhetstiden under nittiotalet. Den bultande ondskan och dynamiken som med små medel arbetar förtjänstfullt är på många plan ren briljans. Uttrycket som hittas ligger med trygghet kvar i genrens vagga men har utvecklats utan att tappa fotfästet. Det är bara till att buga och bocka för de visserligen självutnämnda men ändock outsägliga kungarna av black metal!