I och med släppet av End Of Disclosure tycker jag att grabbarna lyckas återta sin plats som ett av sveriges bästa metalband. Skivan håller otroligt hög kvalitet nästan rakt igenom, även om 44 Double Zero är direkt dålig. Man hittar en vinnande kombination av det gamla old school hypocrisy och de mer moderna inslagen, jag tycker att man hittar tillbaka till det lite mer brutala och hårdare soundet man hade i begynnelsen utan att det känns gammalt och mossigt.
Som tidigare sagt så håller plattan väldigt hög klass, man har skapat en bra mix mellan dynamik och koncept. Det är en väldigt variationsrik skiva som ändå lyckas hålla ihop sig över nio tiondelar, den tidigare nämnda 44 double zero svävar dock ut till något obegripligt som inte alls hör hemma.
Det finns gott om höjdpunkter under End Of Disclosure, till exempel Soilder Of Fortune som är en hård och tung historia med mäktiga riff och en stämning som är mörkare än natten. Tillsammans med det betydligt mer lättsmälta titelspåret, den fantastiska fartfyllda manglingen i Tales Of Thy Spineless och den brutala United We Fall så har man tillräckligt många fullpoängare för att kunna bli en framtida klassiker.
Övriga spår är bra och stabilt material som gör sitt jobb utan att sticka ut hakan alltför långt. Det är låtar som är helt klart värda att lyssna på men som inte gör att man hoppar upp och ner i förtjusning. Trots ett ordentligt magplask så är End Of Disclosure utan tvekan ett av de mest intressantaste släppen på länge. Hypocrisy visar att dom fortfarande kan leverera metal på absolut högsta nivå.