Efter att ha debuterat med ett antal mixtapes insvepta i boom-bap New York rap så släpper nu Bada$$ ett album som dröjer sig kvar i ett klassiskt 90-tals sound. Minnet för dig på en gång till svurna tider där Mos Def, Wyclef Jean och Buckshot fyllde etern. Det är både samples och beats som påminner om en tid då Bada$$ förmodligen knappt hade börjat skolan men som har vävts ihop med en aktuell verklighetsskildring. Högt och lågt berörs till mjuka toner som för minnen till gamla A Tribe Called Quest och det är inte bara på grund av att Big Dusty delar samma Jimmy Hendrix-sample som Scenario. Berättelser om den omättade hungern efter tjejer till rasdiskriminering visar en bild av en vanlig men talangfull afroamerikansk ung man som får växa upp i en stökig och osäker omvärld.
Kritiken om att Joeys generation romantiserar ett sound och förflutet som de inte har fått uppleva är många gånger fåfängt. Dels för att det inte är ovanligt att det förflutna förhärligas men även för att det kan finnas en mening med att gå tillbaka i tiden. Genom att kombinera en vardagsrealism med jazziga bakgrunder och pianokombinationer så visar Bada$$ att han är ett barn av sin samtid, med närvaro som är mångfacetterad och med bakgrund fylld av mångfald. Kanske är B4.Da.$$ en produktion av ren nostalgi men den är välproducerad och har potential att glänsa på scen.
När Like Me debuterade live på hos Jimmy Fallon, visade Joey Bada$$ en skarp och vass ordförråd med bland annat tunga ”I’m just tryna carry out my own legacy/But the place I call home ain’t lin’ me”. Och i sällskap av The Roots blev det 5 minuter av magi som lyste upp det nattsvarta vintermörkret. Är detta material med potential för att bli en stark turné eller är det ett album som bara passar till lugna åk på longboard runt Flatbush i New York?
Den 27 februari stod Joey Bada$$ på svenska Kingsizegalan. När det väl var dags så var det svårt att tolka huvudakten mycket på grund av publikbristen. Fiaskot som var den galan var inte värdiga huvudakten som var just Bada$$. En vill gärna förtränga minnet av Bada$$ och Lewis försök till en moshpit när sista låten väl kom igång, trots bristen på publik. Detta var inte rätt plats att bedöma materialets kraft och pondus inför publik. Kravet på större scener och publik är ett måste. Till dess så får Bada$$ samsas med D’Angelos Black Messiah och Kendrick Lamars To pimp a butterfly i hörlurarna. För om D’Angelo är messias som är här för att passionerat frälsa oss alla och Kendrick Lamar är vår allra heligaste religösa ledare, så är Bada$$ en av dom där lärjungarna som lätt glöms bort i bruset och hörs tydligare när frälsaren är upptagen med annat.