Däremot är musiken i sig inte särdeles superspännande, det är ganska exakt vad man kunde förvänta sig, som ett tyskbrytande engelspråkigt kärleksbarn mellan Pain och Rammstein. Det saknas en udd och utsvävningarna är i princip frånvarande, Skills In Pills ligger väldigt bekvämt och guppar i den syntdrivna industrins minsta låda. Det är snarare i Lindemanns sinnesjuka texter man hittar de provocerande försöken till att göra slut med världen.
Men trots att Skills In Pills kanske inte revolutionerar metallscenen så är den extremt välgjord, drivande och utan att någon gång riskera att lyssnarens fokus hamnar annorstädes. Gillar man genrehävdande industrimetall (vem gör inte det?) så är chansen väldigt stor att man älskar Lindemann!