Kvartetten finner sin egen väg trots, eller kanske tack vare, de spretiga influenserna. Det Månegarmska tilltalet definierar den ljudbild som sträcker sig från Bathory, vidare igenom den andra vågens black metal. Den landar någonstans i en svagt power metal-anstrykt viking metal som hyllar sina rötter även om en oproportioneligt stor vikt tillägnas vikingarockflirtar. Det är oftast fint presenterat men har förtvivlat svårt att verkligen nå lyssnaren och är sin dynamik till trots lätt nåbar och stundtals platt.
Månegarm är inte ett album som når upp till karriärens många höjdunkter, det är tyvärr inte ens särskilt nära. Balladstyckena Blot och Vigverk del II, som båda har en enorm innebende potential, stannar i smått tragikomiska axelryckningar. När bandet däremot lutar sig mot den melodiskt pampiga black metal Månegarm är sprungna ur så hittas det ett hemman i större utsträckning. Det finns dock starka tendenser till en positionsförändring, där kraften snarare ligger på att återuppliva ett arv efter Hel än att lägga krutet på sin egen historia. Vilket på det hela taget är en kvalitetsmässig bedrövelse och förstås oangenäm, för i sitt esse är Månegarm en intressant skapelse men dalarna är helt enkelt för närvarande.