Kanske är det ibland långsökt, men jag får alla möjliga konstiga vibbar av den här musiken. Vissa delar av Mona & Jag har något Twin Peaks-aktigt över sig. Jag gissar att det är några ackordväxlingar som påminner om Twin Peaks-temat. I övrigt är tonen i Mona & Jag lite ljusare och mer hoppfull.

För min del skulle NoyNoy och The Man Who Disappeared kunna vara en del av Håkan Hellströms lugnare repertoar. Då Håkan Hellström har haft Björn Olsson som producent kanske detta egentligen inte är så långsökt som man skulle kunna tro. Andra paralleller jag drar är till det Beatles-klingande gitarrplocket som hörs i Backwards Dance.

Vissa delar av skivan känns nästan som en direkt inspiration av den instrumentala musik som kom med proggvågen i Sverige på 70-talet. Särskilt Hidden City får mig att känna så. Troligen på grund av det där moog-liknande synthljudet som är som hämtat från Bo Hanssons Sagan om ringen. Det får mig att bli alldeles varm och mysig inombords. Så där så att jag känner för att sitta i velourbyxor på golvet och dricka vin och vända plattor.

Mitt första intryck av plattan var att den var bra, men inget speciellt. Efter några lyssningar måste jag säga att den verkligen växer! En riktig feelgood-platta av det lugna slaget. Musik för de där dagarna när man sitter i fönstret med sin tekopp och drömmer sig bort, och bara är.

 

David Josephson, Farväl tristess
David Urwitz - Ta mig nånstans där solen skiner

Pin It on Pinterest

Share This