Skivan känns på en gång individuell, allt från hennes röst till hur hon utnyttjar alla möjliga vinklar och vrår av denna indie-fusion hon tagit till sig. En vacker trumpet, rytmförändringar, dragspel, ohörbara samtal i bakgrunden är alla små detaljer som lyfter låtarna för mig. Trots variationen kan jag tydligt höra vad det är för känsla hon vill förmedla, den kreativa landningen hon gjort är för mig mitt i prick.
Red balloon, en vacker instrumental låt på piano blir omedelbart min favorit, jag kan i den se en röd ballongs färd från att släppas av en hand till att virvla runt i luften och hamna någon helt annanstans. Det är en låt som sätter sig rakt i mitt hjärta, som om det fanns en plats där reserverad för den. Första spåret, Angrier, har ett vackert gitarrklink och ett skönt lugnt driv. Motsägelsefullt, då hon sjunger om att hon är argare än någonsin förut, men det är ingen arg känsla jag får av låten, en paradox jag uppskattar. I Come brake every chain har hon lagt en dist-effekt på sin sång, en metod jag tycker borde användas mer, det är ett enkelt sätt att öka värdet på en låt.
De flesta låtarna har något speciellt i sig själva och skapar tillsammans en väldigt bra skiva.
Imponerande nog spelar hon alla instrument själv på skivan, vid live-uppträdande använder hon sig av loopar.
Det här är sådan musik jag faller för, innovativ, annorlunda och innerlig. Den underliggande tonen är äkta och det går inte att ta miste på Wikströms ypperliga musikalitet. Hennes behagliga röst sitter kvar inom mig länge efter att jag lyssnat på skivan och det är inte sista gången Queenfish & other tales ljuder ur mina högtalare.
Landing finns på Spotify, lyssna här