Idag släpper Roger Karlsson sitt sjunde album Gubbjävelvärld.
Då jag har lyssnat otroligt mycket på Rogers tidigare album och har diverse låtar på både den ena och andra spellistan på Spotify så såg jag med spänning fram emot den här plattan när jag såg att han påbörjat ett nytt album. Vet ni vad? Jag blev inte ett dugg besviken och är säker på att det nu kommer ligga fler låtar med Roger på spellistorna hos mig.
Jag gillar Rogers röst, hans klara sätt att sjunga så man slipper undra vad han sjunger, soundet som är ganska genomgående på plattorna. På den här är dock Roger lite argare, förtvivlad, ledsen och albumet är mer tryck i än de tidigare.
För att nämna några tidigare favoriter så finns: Jag tittade för långt in i sånt som ingen annan bryr sig om, Jag skulle kunna döda, Det måste finnas något mer, Karolina, Igen, Stygnet i ett mönster, Nej, Var inte ängslig Rosalin, Ljusår från varann, Folket under broaena, Vilsna stackars jag, Nitton långa år, Hellre jag än du, Sista tåget går, Aldrig Nej, Nittiotsl, Brev, de sylvassa taggarna, Sånt som ingen annan bryr sig om, Som om ingenting hänt, Alby 1981 osv…
Roger har tidigare för det mesta skrivit om sådant som har hänt vilket inte är ett dugg konstigt då det är det som format den vi är idag och jag sitter här och undrar fortfarande vad som hände i Alby 1981?
Men nu är det hög tid att visa var vi stå. Har vi blivit så flata oh lata att vi inte längre ser mer än till oss själva? Är det inte dags att vi höjer våra röster rejält i varsin megafon och skriker: Det här är inte okay! Gör om, gör rätt och pekar med hela händerna!?
Roger gör det på sitt vis med den här plattan och han gör det jäkligt bra dessutom. Frågan är om det till och med inte är hans bästa… Jag får suga på den frågan tills fler lyssningar är gjorda.
Dessutom är faktiskt en av mina fem favoribasister med och förgyller plattan ytterligare.
Jag har valt att under varje låt skriva några av raderna som ljuder på spåren.
2017. patriarkernas år
”Det här är en sång om nå´t som inte borde vara sant. Om fega små troll och en galen tyrann.
Om myter och sagor, om lögner och svek.”
Sista brevet till Hanna
”Får du tiden att stå still? Leder livet dit du vill
är glöden och känslan i blicken intakt?
Har du brutit den gamla och knutit en annan kontakt?”
Gubbjävelvärld
”Hon sitter utanför en guldsmedsaffär
Och sträcker handen mot en rikare värld
Vem bryr sig om hur en tiggare mår
Dra sitt allra sista strå.”
Och
”Hon stänger dörren till ett tyst tyranni
Ut i vinden, så förvirrad men fri
Bort från hot och den näve som slår
Bortom förnedring, bortom bråk.”
På fabriken
”Här på fabriken har det mesta slagit fel
och stämpeluret vilar i entrén
här startade man från noll och här närde man en dröm om något mer?
Bandet och maskinerna står still
det rullar inte längre som man vill
nu ringer bara ekot från en tid då det fanns plats för lite till.”
Metamorfosia
”Jag letade efter ytor och kanaler
Att droppa mina svåra dubier i
Att tyda alla tecken och signaler.
I vår tid
För ingenting var längre som förut
En era hade plötsligt tagit slut
Det som igår var relevant
Var inte längre intressant
Då alla råttor dansat ut.
Metamorfosia
Som en skev surrealistisk fantasi, som en mardröm att vara vaken i.”
Korståg
”Det går ett korståg utan heder
Utan gränser, utan skam
Som en båt med brustet segel
Det når långt men aldrig fram.”
Jagar
”Här är en som går och bävar inför hösten mitt i våren
en som har slukat hela kakan innan solen sjunkit ner
här är en som är demonerna och nojorna på spåren
en sån som vill ha allt men ändå önskar mer.
Här är en som ligger rastlös medan världen står i lågor
som modulerat sina toner både en och annan gång
här är en som snart briserar av för mycket folk och frågor
en sån som väljer väg, den väg som är för lång.
Samma andetag
”Du och jag har seglat på ett öppet hav
Du och jag har stävat ända hit
Du och jag, tillsammans utan undantag
Du och jag i samma andetag.”
Stora branten
”Vi ville leda, inte ledas, vi ville fram
vi ville allt på samma gång
vi ville se, nånting mer
där vid kanten, så handlöst och hjälplöst och tröstlöst och håglöst vi föll
Utför stora, stora branten
på väg mot en helt annan värld, rakt över kanten
var du där, var du med, sitter ränderna kvar
då vi trotsade lagen och föll utför branten.”
Bonusspår:
Ny destination
”Månsken över nejden som en klotrund gul och skinande ballong
ledstjärna och ljus för den som valt att aldrig vända om
om du undrar vad det blev av min enmansexkursion
jag vankar på en väg, förlupet mot en ny destination.”
Psalm i korsningen Ågestavägen/Huddingevägen
”Alla bitar, alla skärvor, alla brev
Alla sviter av det där som aldrig blev
Jag har letat efter stoftet av en stjärna
Jag har sökt, gått en egen väg
Men har jag levt?”
För några vilsna blickars skull
”Allt hände de där åren
Fördämningar som brast
som islossning om våren
en skarp kontrast.
Ni landade framför scenen
som droppar från skyn
ni urholkade stenen
förändrade vyn.
Hinken fylldes full
dagar utav guld
för några vilsna blickars skull.
Så oförstört och lätt
en mild metamorfos
på ett annorlunda sätt
en orörd pose.
Så enkelt och naivt
så naket det kan bli
utan mål på en perrong
där hela världen far förbi
där var vi.
Hinken fylldes full
dagar utav guld
för några vilsna blickars skull.”
Roges egna bakgrundstext till plattan lyder:
”Onsdagen den 9 november 2016, dagen efter det amerikanska presidentvalet, tog arbetet med det här albumet fart.
I en förvirrad anda av oro, uppgivenhet, revansch och upprättelse skrevs texten till låten Ny destination som en sorts bearbetning av det uppenbara, en besvärjelse över vad som hänt.
Jag valde att skriva en berättelse där en uppdiktad person lämnar sin slumrande småstad för att ge sig ut i nåt nytt och tidigare oupptäckt. I ett kargt ödsligt landskap går han ensam bland övergivna hus, möter några främlingar från motsatt håll som även de gett sig av, samspråkar ett tag och fortsätter därefter sin mållösa vandring mot det okända.
En metafor för den sinnesstämning som infann sig direkt efter valresultatet, en stämning av rotlöshet och trevan. Den berättelsen blev en röd tråd som löper genom det här albumet.
Vår generation, de så kallade sextiotallisterna, har gjort en besynnerlig tidsresa. Besynnerlig därför att den är så brokig och omvänd på nåt sätt.
Vi är uppväxta i den bästa av världar där vi fått njuta frukten av den rikedom som våra föräldrar stretat ihop efter andra världskrigets slut, såväl själsligt som fysiskt. Vi fick möjlighet att utbilda oss, starta musikföreningar och band, protestera mot förtryck, ångra våra påbörjade livsprojekt och fortsätta med nåt annat.
Alltid uppbackade av en expanderande välfärd. Till och med i de smutsigaste förorter och gråaste bruksorter rådde en anda av progression och tillförsikt.
Då Berlinmuren föll tycktes det enda hotet mot vår existens, Järnridån, för alltid eliminerat. Vår generation hade alla förutsättningar att bygga vidare på välfärdsbygget, nu tillsammans med de som fanns på andra sidan den krackelerande och slutligen försvunna muren. Men det verkar som om kontakten mellan jordnära förnuft och högt svävande planer bröts där nånstans.
Jag har alltid försökt att gå min egen väg. Trots privilegiet att råka bli född i ett av världens allra rikaste länder kände jag tidigt ett skriande behov av att välja andra spår än de breda konventionella.
Då punken kom till Sverige i slutet av sjuttiotalet tog jag mina första trevande steg ut i nåt lite farligt och normbrytande. Jag fann likasinnade som struntade i vad som ansågs passande och lämpligt. Det var helt plötsligt okej att klä sig som en fågelskrämma, skrika ut hat och vrede, och spela och sjunga som om musikens lagar var onödiga och irrelevanta.
Vad jag inte förstod då, men förstår nu, var att den rådande samhällsandan subventionerade vad vi gjorde. Vi fick bidrag att köpa instrument och starta ungdomshus och uppläts replokaler och livescener.
Vi var omedvetet en del av den helhet som vi försökte göra uppror mot och jag tror att vår aviga, naiva kaxighet, av många, sågs som ett färgstarkt och nödvändigt tillskott i ett lite torftigt och sossegrått knäckebrödsverige.
Då muren föll hade vi alla chanser att forma vår framtid så som vi ville ha den. Vi visste ju hur saker och ting skulle vara, det hade vi minsann koll på i våra folkölsosande replokaler och nedklottrade loger. Vi ville ju så mycket, hade svar på det mesta och rusade fram utan en tanke på vad som skulle möta oss.
Porten till en utökad humanism, solidaritet, fred och frihet stod vidöppen. Då vi plötsligt föll utför branten kittlade det förvisso i våra magar men vi var ända så blanka inför vad som väntade.
Mänsklig försoning, öppna gränser och kärlek trodde vi, och borstade dammet från våra alternativa second hand-kläder.
I stället utvecklades allt åt motsatt håll. Sakta men säkert tog den nyliberalism som börjat spira på åttiotalet överhand och varor och tjänster svävade fritt och onåbart över våra huvuden.
Ett segregerat Sverige blev ännu mer segregerat.
I min barndoms förort gick den socioekonomiska gränsen mellan ortens höghusområde och radhusdito. Några år senare mellan kommundelar. Därefter mellan stad och förort, stad och landsbygd, nord och syd.
Jag känner sorg, skam och förundran över att vår generation inte förvaltade de spirande möjligheterna bättre.
Vi kunde ha gjort nånting hållbart och bra av det här. Vi kunde ha vidgat våra vyer och bestridit det som hotade att inskränka dem. Konsekvent och resolut.
Nu har segregationen och egoismen nått ett ytterligare stadium; den som inte bidrar och tillhör samma kultursfär som vi ska kastas ut ur landet och Europa. Kommunikation och argumentation har nått apnivå. Så gott som oemotsagd har nationalismen fått fotfäste och styr mycket av den samhällspolitiska dagordningen.
Det är inte längre självklart att våra barn kommer att växa upp i en värld som ger dem möjlighet att vara det de verkligen är och vill bli. Starka krafter styr. Konservativa, gubbnormativa, aggressiva och auktoritära krafter. Mycket undanhålls och förspills. Det känns som ett enormt stort slöseri med resurser och förmågor som jag vet spirar där nånstans hos var och en av oss som ett arv från en numer svunnen tid.
Vi kan så mycket mer än det här, har liksom den progressiva andan i blodet. Att ungdomarna har nycklar och tankar som tids nog kommer att bryta mönstret vet vi. Ändå tillåter vi gubbarna styra; Putin, Trump, Kim Il Sung, Orbán och alla de andra.
Gubbjävlarna. De som aldrig skulle subventionera ett fritänkande rockband i en ölstinkande nedklottrad replokal, aldrig i helvete.
Jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag gjort vad jag kunnat för att ni ska få rimliga förutsättningar att föra facklan vidare mot nåt bättre, ljusare och mänskligare. Känna tillit och förtröstan i en öppen demokratisk värld. Så är det inte nu. Därför släpper jag den här skivan.”
Jag skriver: Vill du kunna se dina egna barn i ögonen och säga att du gjort allt du har kunnat?
Det här gjorde du, Roger, medmusikanter, producenter och alla som varit med och skapat det här albumet förbaskat bra!!!
(Hm, jag klankade inte ner på någonting… Märkligt!)
Roger finns på Spotify, här:
Rogers fb-sida finns här: