Satyricon, plattan inte bandet, är inget jag slänger på för att njuta av lite festlig metal. Den har en given plats i diverse spellistor men är mest utfyllnad även om det stundtals är ett trevligt inslag. Det är givetvis, som vanligt när det gäller Frost och Satyrs bidrag till musikvärlden, väldigt hög nivå rent tekniskt. Satyrs growl och snygga gitarrer är ofta ren njutning men denna gången känns det alldeles för snyggt.

Bandet har denna gång tappat mycket av det brutala och mörka som brukar ligga över deras tämligen långsamma och progressiva black metal. Det saknas helt enkelt en eller till och med ett par dimensioner för att skivan ska gå hem hos mig, den är alldeles för platt och saknar dynamik. Ja, förutom när man kommer till femte spåret, Phoenix, där kan vi snacka om urspårning och överraskning.

Phoenix är en styggelse som aldrig någonsin borde ha blivit släppt på en Satyricon-platta. Sivert Høyem gör förvisso inget dåligt jobb bakom micken men låten är faktiskt riktigt usel. Om Anders Bagge hade skrivit låtar åt Paradise Lost under deras mellanera(inte skitbra period direkt) hade Phoenix passat bra in. Å andra sidan, att slänga in en sådan låt i mitten av ett sådant album är ren och skär ondska vilket bandet gärna profilerar sig på.

Avslutningen av skivan med Ageless Northern Spirit, The Infinity Of Time And Space (Nu snackar vi dynamik på ett bra sätt) och fantastiska instrumentala godbiten Natt håller däremot ruggigt hög klass. De sista låtarna räddar upp skivan ordentligt och där visar Satyricon varför de har en given plats i historien kring den norska black metal-scenen. Helhetsintrycket är dock tamt och jag önskar rätt mycket mer. 

Här hittar ni Satyricon på Facebook

Här hittar ni Satyricon på Spoitfy

Här hittar ni Satyricons officiella hemsida

Kampfar, Djevelmakt
Trummor & Orgel, Departure/Arrival

Pin It on Pinterest

Share This