Men dettta är faktiskt en platta som är efterlängtad, till slut är bandet uppe på nivåer i klass med de smått kultklassade plattorna som gavs ut i början av nittiotalet. Det andra kapitlet är heavy metal som Skid Rows heavy metal ska vara. Inte jättetungt men med en stabil plattform i hårda riff, trallvänliga melodier och ett musikaliskt klassverke. Den oförtjänt sågade sångaren Johnny Solinger gör ett praktjobb och det känns som att bandet har ansträngt sig för att skriva musik som verkligen passar honom. 
 
Plattan har en förvånansvärt hög jämnhet, även om just ep-formatet är som klippt och skuret för en enhetlig nivå så har knappast Skid Row varit kända för att leverera hög klass igenom sina senaste släpp. Men på Chapter Two finns egentligen ingen dal, alla spåren hittar sin egen del av skivan, sin egna lilla roll och egenhet och den röda tråden som löper genom låtarna kan man nästan sticka en kofta av. 
 
Det är lite ironiskt att det känns som on bandet har återvänt till sina rötter men ändå inte varit fräschare än när Subhuman Race släpptes -95. Det är något helt nytt över Ep:n, något oanvänt och det känns som att man tagit det bästa med 1991 och uppdaterat till 2014. Helt enkelt en modern version av Skid Row som överraskar och tar en med storm.
 
Nej, det är bara att salutera bandet, slänga på plattans bästa spår, Damnation Army, och rocka loss!
 
Här hittar du skivan på Spotify
 
Här hittar du Skid Rows Facebooksida
Sólstafir, Ótta
First Aid Kit, Stay Gold

Pin It on Pinterest

Share This