Inledningsspåret Cold för omedelbart mina associationer till någon form av postgrungeballad från mitten av 90-talet, men intresset svalnar redan vid andra spåret Colder som är en ännu släpigare ballad i stil med mästarna inom den slätstrukna rocken, Takida. Och vad är det jag hör på tredje spåret? En ballad, javisst. The Hearing är en akustiskgitarrplinkande ballad.

Mer akustiskt plinkande får vi höra i singer/songwriter-låten Holiday och jag är säker på att många skulle uppfatta den som en vacker låt, men jag blir uttråkad. Det är slätstruket, intetsägande och färglöst. Nästsista låten Loner står ut lite med sin Pretenders-klingande inledning, men vinner inte mycket mark i övrigt.

Scar Trek avslutas på liknande sätt som det inleds, med en postgrungeballad. Låten Goner är den skitigaste och mest rockiga låten på skivan, vilket i och för sig inte betyder att Chris Michols ”goes wild and crazy”, det är ju fortfarande en lugn rockballad.

Chris Michols Band gör bakgrundsmusik. Det är totalt icke-stötande och mainstream och kommer aldrig att förändra musikhistorien. Snyggt omslag dock!

Albumet finns på Spotify, här. spotify_icon_thumb 
Chris Michols finns också på myspace, här.

Skivrecension, Joel Regal, The Peter Pan Syndrome
Skivrecension, Docenterna, Medan vi spelar pop

Pin It on Pinterest

Share This