Det är omväxlande stort och svulstigt, litet och sprött. Låtarna sticker iväg åt olika håll och det finns ingen egentlig röd tråd. Men det stör inte. Inte alls. Istället blir det bara mer intressant. Även om jag kanske inte är helt överförtjust i flörten med countrygenren, så finns det hela tiden massa små detaljer som bara väntar på att bli upptäckta. Elin har dessutom slängt in en nypa humor när hon skrivit dessa låtar. Jag skrattar faktiskt högt åt texten till Dead Man Walking. Sådant tillhör inte vanligheterna när jag lyssnar på musik.
Första singeln Love är en duett med Lars Eriksson; kommer ni ihåg den skumme killen som var med i Idol härom året? Den har spelats flitigt på radion under sommaren och jag tycker den ger en riktigt bra försmak av hela skivan. Det spår som fastnar hos mig är F Off, en finstämd melodi med allvarlig text som jag verkligen gillar. På den låten hittar vi också skivans andra gästartist Ane Brun.
Trots att låtarna spretar åt olika håll och säkert skulle kunna sorteras in i flera olika genrer, så tycker jag att det är en riktigt bra skiva. Jag tycker att Elin Ruth Sigvardsson har fått till en riktig fullträff som nog kan falla många i smaken.