Att Europe var enormt stora på slutet av 80-talet råder det ingen som helst tvekan om, men när de lade ner 1992 trodde jag inte de skulle hitta tillbaka till scenen igen. Men ett framträdande vid millennieskiftet orsakade tydligen lite blodade tänder, för 2004 fanns det en skiva som hette Start From The Dark i butikerna! Klart annorlunda mot pudelrocken femton år tidigare och när uppföljaren Secret Society dök upp två år senare kändes det som om de började hitta sin nya, lite mörkare form. Detta samtidigt som detaljer som barnkören i Let The Children Play tilltalade mig nåt oerhört – fasen, det stack ju ut!
Last Look At Eden alltså. Inte så homogent som man skulle kunna tro, långt från en konceptskiva, för här svänger det kraftigt från titelspårets maffiga stråkar till ett 70-talssound som återfinns lite här och var genom hela plattan. Det gungas i Mojito Girl, riffen i Gonna Get Ready känns igen från The Final Countdown-plattan, The Beast har ett duktigt driv och balladen New Love In Town kan väl ingen ha undgått vid det här laget?
De har dessutom tagit in Andreas Carlsson (från Idoljuryn, en minst sagt kompetent låtskrivare) som lite extra dopningsmedel i jakten på de stora hitsen. Men utöver New Love In Town och titelspåret tycker jag det är lite tunnsått på den fronten. Många bra låtar, några kommer funka kalas live – men att få rotation i radio är inte lätt numera.
Men jag blir gärna överbevisad på den punkten, för är det några jag vill se ordentligt populära igen är det mina barndomshjältar från Upplands-Väsby! Den här plattan är trots allt ett bra steg på vägen.
Bäst: Den Gary Moore-doftande In My Time. Kanske inte bäst rent musikaliskt, men hyllningar till för tidigt bortgågna nära och kära – i John Norums fall hans blott 39-åriga hustru – förtjänar alltid lite extra uppmärksamhet.
Sämst: U Devil U – snälla nån, slutade man inte skriva U istället för You när vi lade av med 1900-talet?
Länk till skivan på Spotify, för er som har programmet, klicka här.