Jag, som alla andra, upptäckte HIM tack vare Wicked Game och hade Razorblade Romance i princip på repeat i cd-spelaren. Nästa platta, Love Metal, funkade också bra, men sedan blev det lite väl mörkt på albumen efter det. För att inte tala om de märkliga Uneasy Listening.

Men detta är bättre. Enormt mycket bättre!

Ville Valos baryton låter fantastiskt och de mest suicidala texterna har fått stryka på foten för texter om – faktiskt – kärlek. Samtidigt, med melodier som häftar fast värre än dagispop, har de gjort sin ljusaste skiva någonsin.

Puritanerna gnäller i kör om att att de sålt sig kommersiellt, att det inte är goth eller ens metal längre. Men de distade gitarrerna finns där fortfarande, så även dubbelkaggarna – även om Emerson Burtons keyboards tar lite mer plats än tidigare.

Förstasingeln Heartkiller är en publikflört av rang och öppningsspåret In Venere Veritas är inte långt efter. Märks det att skivan är proppfull av rent Gessle-catchy låtar?

Missa inte de två avslutande spåren Like St Valentine och The Foreboding Sense Of Impending Happiness, där de i den senare plockar vilt från Depeche Modes sound. Genialt eller blasfemi?

Hur som helst är detta det bästa HIM har gjort. Vilken festival bokar in dem först?

 

Länk till skivan på Spotify, för er som har programmet, klicka här.

Skivrecension, Skånska Maffian
Skivrecension, Emelie Rose, Don't You Worry

Pin It on Pinterest

Share This