Även skivan börjar bra med (It’s Not War) Just The End Of Love som dessutom är förstasingeln. Stråkar, en blinkning åt bredbensrock och jag får lite vibbar av Bryan Adams någonstans kring Waking Up The Neighbours. Likaså spår nummer två, titelspåret, tilltalar mig. Välsnickrade melodier, ganska överarbetad produktion och (som vanligt med Manics) texter med budskap.
Men efter ett par låtar börjar det kännas lite tjyvtjockt och jag längtar efter en riktig rökare alternativt en stillsam ballad, men det fortsätter i samma anda och nästintill samma tempo hela tiden.
Behållningen är texterna där det till en början är mycket olycklig kärlek och en längtan till vad som var, men mot slutet har de hunnit med både att dissa utförsäljningen av den engelska chokladindustrin till utlandet, avhandla antimateria och avfärda New Labour i största allmänhet.
Det finns givetvis ljuspunkter utöver de två inledande spåren. Auto-Intoxication innehåller det driv jag saknade efter några låtar och att de tagit in gamle Guns N’ Roses-basisten Duff McKagan på A Billion Balconies Facing The Sun ger pluspoäng i min bok! En låt som för övrigt är en rejäl käftsmäll på Internet: ”A billion balconies facing the sun / A billion faces turned to their screens / The perfect answer to camouflage our screams / A billion lies becoming the truth”.
Efter tolv låtar på knappa trekvart är jag rätt mätt på Manic Street Preachers dessvärre. Vissa refränger skulle Bon Jovi bli avundsjuka på, en hel del stadiumrock och allsångsmöjligheter – men det är alldeles för enahanda. Tyvärr.
Länk till skivan på Spotify, för er som har programmet, klicka här. 