Jag springer ut på en grönskande äng som övergår i pulserande nattliv. Jag vänder mig om och står med ansiktet upp emot himlen och känner snöflingorna landa mjukt och blandas med tårarna på mina kinder. Jag har stått i skuggan av mörkret men jag har också haft miljoner stunder fulla av glädje. Istapparna som hänger på grenarna börjar droppa. Solen och värmen ska smälta all is, även den som jag har inom mig och runt omkring mig.
Rebekkas sång och pianospel är vackert. Det är vemodigt och samtidigt hoppfullt. Jag slungas mellan mörker och ljus. Det är svårt att släppa taget. Är det värt det? Vad händer om jag lämnar det jag är i? Vad händer om jag stannar kvar? Frågande, men samtidigt svarande. Rösten är en ängels, pianot är magiskt och envist. Slagverken genomsyrar vissa av melodierna fenomenalt och stråkarna i moll ger precis den känslan som säkerligen är tänkt. Min tanke går tillbaka i tiden då jag i början på 80-talet var i Paris och köpte Sally Oldfields Water Bearer på Lido musique. Om jag försöker få in Rebekka i något slags fack så blir det Sally Oldfield, Tori Amos och kanske lite Kate Bush-känsla.
Första spåret på plattan, Wear it like a crown, börjar med ett underbart, lite envist, pianospel. Slaginstrumenten och det envisa pianot ljuder genom sången. Rebekkas första ord är en fråga om var all denna rädsla kommer ifrån. En sång om just rädsla över vem man är och den man är på väg att bli. Rädslan över att vara ensam och att försumma både andra och sig själv. Om att följa sitt hjärta hur stark än rädslan må vara. Slutet mynnar ut i att låta rädslan finnas och bära den som en krona.
Sångerna på plattan handlar alla om att våga släppa taget om det gamla. Att våga öppna sig och förvånas av nytt. Det kan vara att släppa en kärlek eller en dröm. Alla vet vi att förlorad vänskap eller kärlek gör oss trasiga. Det Rebekka vill säga är att: Ta vara på dig själv. Sluta ta regi av livet och gläd dig åt det fina. Som hon sjunger i titelspåret, The noble art of letting go: “Invisible scares take forever to heal. The daylight will soften your mood. Come now, accept what´s good. “
Hela plattan är mycket välgjord. Jag gillar att slagverken tar plats, vilket ger sångerna mer dynamik. Kanske jag saknar lite mer explosion i någon låt. De spår som tilltalar mig allra mest är: Wear it like a crown och The noble art of letting go. Det är dock så att hela plattan är kanon.
Rebekka, dina melodier och texter berör verkligen!
Mer om Rebekkas bakgrund och digra meritlista kan ni läsa om i Kristinas intervju med Rebekka.
Länk till skivan på Spotify, för er som har programmet. Klicka här.