Första låten Kort BIOGRAFI med litet testamente är just som det låter en snabb återblick på vissa episoder ur livet som hittills varit och sist en skriande vädjan. En helt underbar låt med mycket känsla. Vi får följa med på en resa som börjar med ett svek mot en vän i Mexiko City som han ångrar att han aldrig sa förlåt till. Häktet i Skara, hur han med vattenkammat hår försökte minnas alla orden till Den blomstertid nu kommer. Vi får veta att han aldrig gråter på begravningar, men hur han däremot bölar som ett barn när han ser det på Tv. Han minns Rolle Stoltz autograf, men har glömt första kyssen. Konserten med The Clash i Örebro och känslan av att det aldrig blev bättre än så. Förälskelse i Alingsås och att han blev mordhotad på väg till Marocko. Han lever nu ett stillsamt liv och ser dagarna komma och hur de sedan snabbt springer förbi. Flytt, eller kanske flykt, från Sverige så många gånger att han själv tappat räkningen. Sedan följer en mening som ekar i min skalle. “Och under en herrans massa år försökt slippa vara med mig själv”. Slutligen en vädjan om att slippa bli begravd bland alla tallarna halvvägs ut till Farsta. Detta är ett av plattans bästa spår.

Långt bort är en sorgsen, frågande låt om kärleken, om folk som försvann och hur de försvann. Saknaden! “Sa dom vart dom skulle?” Om rädslan över att allt tar slut som hörs tydligt. “Jag släcker ner rummen här ett för ett, Min elektricitet är snart slut och jag är rädd. Lova att du stannar kvar tills jag blivit klar”. Smärtsamt underbar naken sång. Dedikerad till H.

Tillbaks till Trehörnsgatan tolkar jag som en dröm han haft om att vara tillbaks på en plats där, som han sjunger, “Endast mössen finns kvar“. En promenad med en kär vän som han vill ska göra exakt som hon gjorde förr. Men efter skitsnack som han ej kunnat styra så är det väldigt blåögt att tro att det skulle kunna ske. Som många av de andra låtarna så får man en känsla av otillräcklighet hos Thåström.

Som tåg av längtan är återigen en förklaring till hur livet tedde sig förut. En massa människor, ett tåg som aldrig väntade som gick upp och ner. Ibland kände de smaken av smultron och de såg fyrtornen mellan rök, piss och damm. Men ändå hur han älskade att vara med på tåget.

Den druckne matrosens sång är en text av Dan Andersson som Thåström här satt musik till. Väldigt bra gjort. En text om mist vänskap och otrohet. “För helvete säg! Varför tog du Tore Johnsson min hustru från mig”?

I Axel Landquists park berättas det om ett möte med en kvinna som frågade om vägen och hjälp med att hitta ut. En kvinna med ögon blå som ocean med stänk av smaragd i. Kanske en kvinna ur Thåströms liv och hur man fortfarande kan se dem irra runt i parken. Förmodligen har de ännu inte hittat vägen ut.

Kärlek är för dom är en fråga om vem kärleken är till för. Är det för dom som har tur? Flickorna längs vägen svarar: “Min Herre…ni vet ingenting.” Vidare till poeterna bakom stationshuset som dröjande svarar: “Vad kan vi om sånt.”

CD:ns absolut bästa spår är: Över Sundet. En alldeles underbar och vacker kärleksförklaring.
Han ber den som ska över sundet “lämna en hälsning till en mycket speciell person”.
Om otillräcklighet men även en liten känga om att hon faktiskt hade fel om att hans hjärta är av sten. Hur briljant hon var, hur mycket av det som hon sa för alltid kommer finnas kvar inuti honom. Hur han inte kunde vara den som hon ville. Då skulle inte det hon från början älskade hos honom finnas kvar. En ärlig önskan till henne att hon hittar någon som håller henne varm.
Den här låten är så hejdlöst vacker att jag får tårar i ögonen av Thåströms skälvande, skärande röst till denna underbara text. Till R står det i texthäftet och jag ser Regina framför mig.

Linnea ger mig en känsla av att den mycket väl kan vara riktad till alla unga tjejer som idag mår psykiskt dåligt av en eller annan orsak. Smärtsam!

Men bara om min älskade väntar är, som säkert de flesta vet, ursprungligen Dylans låt som Ulf Dageby skrev en svensk text till. Här fantastiskt framförd av Thåström.

Nu när jag är klar och halvligger här i soffan så ekar högt en stor tomhet. En ensamhet som ännu sakta sipprar ur högtalarna och flyter ut över golvet. Thåström känns närmare än någonsin.
På frågan om vem kärleken är till för så tror jag att man på något sätt måste förtjäna kärlek. Med den glöd, intensitet och med all den musik Thåström gett oss så måste han i alla fall vara en av dem!

Länk till Spotify, för er som har programmet, klicka här

Skivrecension, U2, No Line On The Horizon
Skivrecension, Florence Valentin, Spring Ricco

Pin It on Pinterest

Share This