Slår på första spåret It’s So Easy och undrar om jag hittat rätt på Spotify, finns det fler band som heter Sounds? Andra låten Dance With The Devil gör mig inte mindre fundersam, men nu känner jag i alla fall igen Majas röst. Men vad tusan är detta?
Jag tänker instinktivt ”dance” och elektroniskt blippande av den sort som hörs på dansgolven numera och fruktar att hela plattan ska låta så här, vart tog ett av landets bästa liveband vägen och varför förirrade de in sig så stenhårt bland syntarna?
Men redan i The No No Song är gitarrerna tillbaka och jag känner igen deras ”Sounds-sound” med driv i låten och en kaxig Maja bakom micken.
Det visar sig att The Sounds är ett modigt band, de vågar gå vidare och utvecklas istället för att hålla fast vid Living In America i tid och evighet. Här blandar de friskt bland musikstilarna, Better Off Dead visar det rätt bra med en ganska lugn inledning med elpiano och elbas innan ett komp som inte står Kraftwerk långt efter dunkar igång.
Det är bra, men det är spretigt. Visst, Better Off Dead och Dance With The Devil kan säkert hitta in på sommarens dansgolv medan Diana har stora möjligheter till publikframgångar live. Men det är inte en rockplatta och inte heller renodlat elektroniskt.
Det är synd, för guldkornen finns där! Inledande It’s So Easy är lite lätt hypnotiserande med en refräng som upprepas hela tiden (men den är alldeles för kort!) och avslutande Wish You Were Here är inte en Pink Floyd-cover utan en lugn akustisk ballad. Oväntat men ganska välkommet slut på en skiva av ett band som alltid kör för fullt.
Länk till skivan på Spotify, för er som har programmet, klicka här. 