Det är dock inte helt oproblematiskt, musiken är krävande och lyssnaren måste hänge sin uppmärksamhet åt alstret annars försvinner den i okontrollerat oförstånd. Plattan är bestämd och befallande, det uppstår en kontakt som känns påtvingad utan att vara forcerad samtidigt som den är vädjande och letar efter känslor att binda fast de egendomliga strukturerna i. 

Tonerna får många gånger fritt spelrum, det stretar, drar och ber efter en vakenhet och skapar ett utbyte med lyssnaren. Det ångestfyllda vemodet hos Aðalbjörn Tryggvason fyller ut musiken, kompletterar den och skapar den länk som behövs för att göra albumet hanterbart. I helheten skapas något fantastiskt men fordrande, det är som helhet Ótta står sig som bäst, plattan varken lyfts eller fälls av enstaka spår. Det är en fullständighet som helt besegrar mig och försätter mig i en förunderlig sinnesstämning under den timmen som plattan har mig i sitt grepp. 

Style of Eye - Footprints
Skid Row, Chapter Two - Rise Of The Damnation Army

Pin It on Pinterest

Share This