De lägger ribban väldigt högt redan med inledningslåten Incecticide, som är en rå historia med tunga riff, snygga melodier, trummor och bas som knyter ihop musiken riktigt bra. Bandet fortsätter på inslagen väg genom den efterföljande brutala Ripping The Pope utan att förlora dynamiken. Även spår nummer tre, Absolutely Do Not Die!, håller väldigt hög klass. Det märks tydligt att det är ett gäng musikaliska killar med genomarbetat låtmaterial som manglar lyssnaren med sin hyfsat originella death.

Sen hamnar plattan i ett litet vakuum med de två ganska intetsägande The Great Dreamsmasher Of  Conformity och Tell Them I Hate Them, det är absolut inte dåligt det blir bara lite tråkigt och man får känslan av att man hört det förut, även om introt på Tell Them I Hate Them är riktigt trevligt och nytt. Däremot får lyssnaren sig en rejäl genomkörare med i mina ögon skivans bästa, Retardival. Den tillför något annorlunda och spännande till skivan, den är mer brutal, långsammare och mycket tyngre än de övriga spåren.

Efter den fantastiska Retardival ökas tempot igen, men nu har musiken fått en annan inriktning än den trashiga inledningen och är nu tyngre, mer klassisk death som är dynamisk och känns fräsch. Både Captain Bible In The Doom Of The Death och Faceplant Armageddon håller fanan högt, det är snyggt samtidigt som det är tungt och rått, alla instrument smälter samman med den högklassiga growlen.

Frogboiler, som är nästa spår, faller mig dock inte i smaken, den har lite för stora svängningar i inriktningen, först är det melodisk death som inte säger så mycket vilket övergår i vad som bäst beskrivs som halvkass country för att sedan återigen svänga tillbaka till death men som nu lutar mer åt black metal hållet. Det blir bara konstigt och det känns som att Sterbhaus försökt att piffa upp en i övrigt ganska slätstruken låt.

Men sedan kommer plattan igång igen, med låten Deathwizz visar Sterbhaus var skåpet ska stå, den är tung, väldigt brutal men har också en dynamik som gör att det är hela tiden är spännande. Även här experimenteras det med väldigt udda genrebyten, denna gång bjuds det på jazz och här funkar det mycket bättre, det smälter in naturligt och blir faktiskt ett välkommet inslag i den annars hårda låten.

De två avslutningslåtarna, Project S.A.T.A.N. och Ministry, knyter ihop skivan på ett bra sätt, inget som direkt överraskar men det är stabilt, genomarbetat och rått. Som helhet ger skivan ett positivt intryck, det är snyggt framställt även om det känns lite för välproducerat ibland. Skivan är rakt igenom rå, med stabil growl och den instrumentella biten är mestadels lysande. Även om höjdpunkterna är klart övervägande så blir det lite tråkigt stundtals, låtmaterialet håller inte hela vägen fram till full pott men det är en väldigt bra skiva.

 

Sterbhaus officiella hemsida hittar du här

Du hittar Sterbhaus på Facebook här

Du hittar Sterbhaus på Myspace här

 

 

 

Emilia Österberg, Mellan oss
The Gardnerz - It All Fades

Pin It on Pinterest

Share This