Rytmen igenom hela skivan är riktigt skön och jag bara älskar hur man gör rytmsektionen till en så stor del av musiken. Anders Brinkmans trummor och Viktor Karlssons bas tar mycket plats och gör det bra. Framförallt basgången i härliga Pink Tarmac är fenomenalt snygg.

Det finns en hel del annat gott att plocka fram från 1am, det absolut bästa och det som gör att plattan lyfter och står ut bland andra debuter är Linus Nymans fantastiska röst. Den passar så perfekt in i soundet att man undrar om han är född mellan Johan Brinkmans och Fredrik Idströms tungt nedstämda gitarrer.

Skivan bjuder också på en hel del härliga riff och melodier, riffen i öppningslåten Heavy Rain och Master håller så hög klass att det nästan är gåshudsvarning. I övrigt har man fått till ett sound som idag är ganska unikt, det är skitigt men på ett snyggt och högst medvetet sätt och jag har svårt att tro att det  kommer från en hemmastudio.

Allt är givetvis inte guld och gröna skogar med albumet, i mitt tycke saknas det lite dynamik och den blir lite tråkig att lyssna igenom rakt upp och ner. Några av låtarna är dessutom alldeles för anonyma i min bok, Electrified, The Tool och The Run håller tyvärr inte samma klass som övriga låtar. Vi hittar dock samhällskritiska Pink Tarmac, tidigare nämnda Master och den fenomenala avslutningen Tiny Pilot som alla, på olika sätt, visar var skåpet skall stå.

Sammanfattningsvis så är det en bra debutplatta, de har hittat ett vinnande koncept och man märker att det är ett gäng duktiga musiker. Trots att lägstanivån på materialet är för låg så är större delen av skivan ett rent nöje att få ta del av.

 

Du hittar bandet på Facebook här.

Du hittar bandet på Youtube här.

The Modern Love, To Town
Hypocrisy, End Of Disclosure

Pin It on Pinterest

Share This