Öppningslåten, Dont Look Back, är i mitt tycke plattans bästa, den är härligt variationsrik utan att någon gång tappa tråden, de får verkligen ihop blandningen av doom och death på ett lysande sätt. Låtens tunga riff och sköna melodier tillsammans med Niclas Ankarbranths rysligt bra och tunga growl gör den faktiskt helt fantastisk, en av mina favoritlåtar just nu.

Den följs upp av den lite långsammare och tyngre A Horrible Disease vilket är en bra fortsättning som lyckas hålla fast vid samma koncept som föregående låt utan att bli för lik. Den bygger även den på riktigt bra riff, bra growl och tajta trummor av Vedran Benčić. Det som framförallt slår mig är att The Gardnerz lyckas göra så himla snygga övergångar mellan de olika delarna i låten, trots att den innehåller väldigt stora variationer så tappas aldrig flytet när man transporteras fram och tillbaka mellan tunga riff, sköna melodier, och det avskalat brutala.

Trots att jag egentligen är lite allergisk mot covers så måste jag säga att bandet lyckas göra en ruggigt bra version av Darkthrones Transilvanian Hunger, den största anledningen till det är nog att den i arrangemanget skiljer sig så mycket från originalet. Paulina Strihavkas röst är helt enkelt fantastisk och passar fantastiskt ihop med stämningen och de lite melankoliska melodierna. Jag tycker dock att låten känns lite som utfyllnad, på en så pass kort skiva så hade jag nog hellre hört The Gardnerz köra fullt ut hela vägen. Låten hade nog passat bättre på en fullängdare och då varit ett mer välkommet inslag.  

Sen kastas vi återigen in i tung death/doom, det är dags för titelspåret, It All Fades. Jag kan verkligen inte låta bli att njuta av Wilhelm Lindhs fantastiska riff och Francisco Martíns tunga basgångar. Det här är en otroligt bra låt som har en fantastisk balans mellan instrumenten och sången, där allt får sin plats utan att något dominerar. Growlen fortsätter att vara stabil och samspelet som blir med Paulina Strihavkas smäktande röst är underbart. Det enda jag kan känna är att jag saknar lite mer variation genom spåret.

Efter titelspåret känns det som att lyssnaren får en ordentlig dos av klassisk doom, flirtandet med dödsmetallen avtar och det här är riktigt lågt tempo, tungt och brutalt. Samspelet mellan musiken och growlen känns galet stabil och de får ihop det på ett snyggt sätt.

Avslutning på plattan, Erasing bad specimen, knyter ihop säcken på ett förträffligt sätt, de brutala och tunga riffen fortsätter att mata lyssnaren samtidigt som Ankarbranths sång är förstklassig. Melodierna håller mig på helspänn igenom hela låten och man får aldrig slappna av. Här får vi också riktigt stor variation utan att det blir plottrigt och jobbigt.

Sammanfattningsvis kan man säga att det är en galet bra platta, kanske en av årets bästa, som håller mig på tårna rakt igenom. Det är en skiva full av variation som har en bra mix av doom och death, det blir aldrig tråkigt men det blir heller aldrig för mycket utan de olika bitarna och spåren smälter ihop otroligt bra. Jag imponeras av hur väl de lyckas kombinera de olika delarna av sång, growl, tunga riff och välljudande melodier. De fantastiska trummorna och den briljant dova basen knyter ihop musiken och succén är ett faktum. Det är helt enkelt en riktigt bra platta som man inte får missa.

The Gardnerz officiella hemsida finns här

Abyss Records, där du kan köpa skivan.

The Gardnerz Myspace finns här

Sterbhaus, Angels For Breakfast ...And God For Lunch
Donkeyboy, Silver Moon

Pin It on Pinterest

Share This