Överlag påminner Nånstans ska man va om vågen av förortsromantik som vi fick år 2004, när ingen ville veta vart vi köpt vår tröja. Under första lyssningen sitter jag och småler för mig själv, speciellt när han sjunger om Möllan, alltså stadsdelen Möllevången i Malmö, där jag själv är bosatt i utkanten. Igenkänningsfaktorn är enorm under textrader som ”Vi flyttade till Malmö år 2003. Vi hittade en riktigt liten lägenhet. Och vi sa den låg på Möllan. Men ärligt talat låg den någonstans bredvid. Och även om den var lätt att dissa så var vi stolta, vi två.” ur Skanörsgatan 4. Men ju noggrannare jag lyssnar börjar jag höra bitterheten i berättelserna: ”Kommer tillbaks efter mina saker den dagen jag är på fötter igen. Men kniven jag lämnade i ryggen kan du behålla bäst du vill.” ur Sikk Fukk.
Dessa historier som Vit Päls presenterar vet jag ej om de är sanna, men det känns äkta när jag hör dem. Texterna är raka och utan krusiduller. Vit Päls berättar precis som det är. Ibland undrar jag om det är så här Håkan Hellström låter när han går på lågprisbatterier? Hur som helst. Jag tror inte att den här skivan kommer att göra musikhistoria, men nog får man ändå en trevlig stund när man sätter sig ner och tar in den.
Nånstans ska man va finns på Spotify, klicka här för att lyssna.