Jag gillar de lugna låtarna bäst, Bättre hemma innehåller en fin melodislinga av en känslosam trumpet, sådant som jag enkelt faller för. Bandet utnyttjar det stora utbudet av instrument och blandar in flera olika blås-, sträng- och truminstrument. Även taktarterna varieras och i Kärlek och cash bildar en (troligen) tvåtakt ett superskönt gung. I Blodet gnyr dyker ett elektroinspirerat beat upp, som blandas med en dov sångröst, en mix som jag uppskattar. Jag fastnar lätt för instrumentala låtar, och det är också representerat här; Interlude är en 80 sekunders lång låt som jag lyssnar på mer än en gång när jag spelar skivan. Överlag är det en bra variation på låtarna och tillfredställande blandning av olika typer av musikuppbyggnader.
Jag är inte överväldigad av albumet, även om jag uppskattar fantasifullheten. Det är lite släpigt utan den där innerligheten som lugna album annars kan ha. Det är som att jag lämnas med en ambivalent känsla, för jag gillar det, men ändå tänds inget inom mig. Kanske beror det på att alla låtar saknar en slags äkthet när det gäller sången. Det blir, för mig, inget speciellt. Dock så blir jag såld på låtarnas uppbyggnad och vad de spelar, men det räcker inte för att jag ska addera dem till någon av mina Spotify-spellistor (något som nu för tiden väl får räknas som ett bra betyg om låtar gör). Jag funderar på om det skulle bli bättre med en annan sångare, men jag vet faktiskt inte, kanske är det så att sången här ger ett bra tillskott till låtarna utan att jag riktigt tar in det.