I landet Golgotha är allt frid och fröjd, svängarna tas inte ut i onödan och överraskningarna är totalt frånvarande. Den nio spår långa plattan hittas i den något popanstrukna metal som varit signifikativ under hela resan. Det är bara inte lika hög kvalitet som i de många topparna under karriären. I texterna hittas de flesta guldkornen, med sin förmåga att förmedla små berättelser som ändå bjuder in till tolkning håller Lawless världsklass.
Det saknas inte djup men i samma text hittas något grunt och lättintagligt, det är få textförfattare som lyckas hålla den mångfacetterade berättarrösten så levande. Men det är ju ändå musik vi pratar om och det mesta med Golgotha avfärdas tyvärr med en axelryckning. Som en något sämre version än det sjuttiotalskryddade W.A.S.P. som under åttiotalet skapade tonvis med fantastisk musik.
Det är aldrig dåligt, inte ens nära, det är tvärtom stundtals riktigt trevligt. Men musiken skapar ingenting, uttrycket är lite slitet och tillsammans med menlösa gitarrsolon är albumet inte särskilt intressant i längden. Golgotha tilltalar säkert ett och annat inbitet fan, men kommer inte att gå till historien som bandets mest intressanta skapelse.