Musicstage.se

Skivrecension, Per Egland, Slut dina ögon och dröm om Egland

Det sägs att de verkligt stora konstnärerna inte blir erkända förrän efter sin död. De säger även att de verkligt stora konstnärerna är före sin tid och är allmänt utstötta. Detta är något som för tankarna till Per Egland.

Debutskivan Slut dina ögon och dröm om Egland är fylld av svårmod, svärta, hopplöshet och tillbakahållen ilska. Det är den desperata rösten från en man som har blivit stampad på, missförstådd och skuldsatt som vi hör skriksjunga. Det handlar om allt från förakt om förljugenheten inom musikbranschen till socialriktiga berättelser om folkhemmets förfall.

Den forna musikhögskolestudenten Per Egland tar sig an sina existentiella problem på klassiskt indiemanér, med skränig röst, distade gitarrer och ett simpelt trumkomp. Vilket inte borde vara svårt för en man med fler högskolepoäng i klassisk musik än någon annan svensk musiker. Men är detta någonting som påverkar slutprodukten? Ja, dessvärre gör det ju det. Möjligen inte till det sämre men inte heller till det mästerliga. Visserligen tar han upp problematiken med överhypade indieband i låten Lust och Hägring som är något av en favorit. Men det är något som saknas.

Precis som han lärt sig på Musikhögskolan så har han sneglat på andra kända namn för att bilda sig en uppfattning om vad svensk indiemusik handlar om. Man kan skönja spår av Jakob Hellman, bob hund och Florence Valentin. Han största problem är att han har teoretiserat indiemusiken och försökt härman den utifrån sina empiriska undersökningar. Det är inte så man gör musik och det hörs att han saknar känslan för vad som är bra eller dåligt. Missförstå mig rätt, han har talang, men inte tillräckligt med fingertoppskänsla för att bli större än en marginaliserad artist.

Inga högskolepoäng i världen kan lära dig att bli en talangfull musiker. Man måste bara ha känslan.

Visa alla artiklar av Esau Alcona (24 st)

A-Ö

2011

2010