Musicstage.se

Sidechild, There were cracks

                                                                Sidechild

Det här är första gången jag kommer i kontakt med Sidechild, som består av Pontus Andersson och Jonatan Wallenberg. Skivan There were cracks är deras andra, den här gången som en duo istället för solo, som på första skivan. Första skivan kom ut 2010 och det har varit en krånglig väg med olika samarbeten som inte gick igenom innan den här kom ut. 

Första spåret Let’s make a baby faller mig direkt i smaken, jag tror att det har att göra med att den går i sextakt, och ett annorlunda komp. Det sätter en förväntan för mig på resten av albumet, att det inte bara är slätstruken, vanlig musik vi pratar om här, utan ett band med uppfinningsrikedom som vill göra låtar med variation.

Låtarna som följer på den är trallvänliga och melodiösa, men tyvärr just slätstrukna. Jag lyssnar på en låt och glömmer den direkt när jag kommer till nästa. Inte förrän nr.8 Leave me when You’re done, som också går i sextakt, känner jag en skiftning. Även A Farewell Song, en fin tretaktslåt med en vacker melodi i bakgrunden som jag tror kommer från en nyckelharpa, gör mig glad. I den förstnämnda fastnar jag i refrängen för en hög fantastisk överstämma som nästan gör hela låten.

Sista låten, Take it, Leave it är den enda med lite drag i och jag kommer direkt in i att gunga huvudet och stampa med i den distinkta virveln som markerar varje 2 och 4. Den är bara drygt 2 minuter lång, så det digget varade inte så länge. Jag skulle nog ha valt att lägga den låten lite tidigare på skivan för att få igång lyssnaren emellan de annars så dämpade spåren.

Jag tror att skivan skulle fastnat mycket mer hos mig om sångaren Pontus Andersson inte låtit så likgiltig. Det är en släpig röst som i de flesta låtarna inte ger mig någon inlevelse eller övertygelse alls. Att kalla den karaktäristisk är helt rätt, och jag är övertygad om att många älskar den. I låten Restless soul hör jag en likhet mellan honom och Thomas di Leva, det är något med darret de båda får till. Men i resten av låtarna är likheten mellan artisterna inte lika slående. 

Första genomlyssningen av skivan lämnade mig lite i besvikelse, men när jag lyssnar några gånger till kommer jag mer överens med några av låtarna och jag uppskattar användandet av stämmor och variationen i hur instrumenten utnyttjas. Kommer till och med på mig själv med att inte störa mig på hans röst i mina favoritlåtar på skivan, det är som att känslan av likgiltighet hos honom försvann när jag lyssnat några gånger. På Seen it all sjunger Bebban Stenborg från Shout out Louds med, och jag tycker deras röster passar bra ihop (förutom i vissa partier där det blir småfalskt, fast det kanske är ett medvetet konstnärligt val).

Jag kommer lyssna på några av låtarna igen, och jag kan meddela att även om jag inte gillar alla låtar så rekommenderar jag er att lyssna på skivan, de få guldkorns-låtar som finns är ändå värt det. 

Skivan finns på Spotify

Visa alla artiklar av Tilla Andersson (184 st)

A-Ö

2017

2016

2015

2014

2013

2012