Viktor Olsson, juli 2018

Viktor Olsson, juli 2018

Snart släpper Viktor Olsson sin andra platta. I somras stämde vi träff med honom ett stenkast från studion i Stockholm där han jobbat med den det senaste året. Vi var nyfikna på vad han haft för sig sen han släppte debutplattan och hur det egentligen går till när han skriver sina låtar. Hur det går till? Kolla här:

Gaz Goombes, april 2018

Jag sitter mittemot indielegendaren Gaz Coombes på en uteservering i Stockholms solsken med varsin öl framför oss.
– Lowlands var alltid fantastiskt! utbrister han när jag berättar om mitt 20 år gamla festivalminne från en Supergrass spelning då mina fötter inte rörde marken på hela spelningen. Inte på grund av att jag satt på någons axlar utan för att jag lyftes från marken i trängseln. Men det är ju inte Supergrass vi ska prata om, inte alls. Vi ska fokusera på Gaz Coombes solokarriär och hans tredje platta World’s Strongest Man.

Ser du på musik på ett annat sätt nu än när du var yngre?
– Ja, jag tror att det är så det ska vara, säger han. Det är så jag vill att det ska vara. Det finns andra saker som gör mig exalterad nu. Själva essensen till vad som får mig att vilja skriva är densamma men ljudmässigt och hur jag skriver musik är helt annorlunda.

I pressreleasen jag fick står det att du hittade dig själv först när du påbörjade din solokarriär.
– Jag tror det nog är ofrånkomligt, att när man efter 20 år i ett band börjar experimentera med egna tankar och idéer så lär man sig nya saker om sig själv. Det blir mer av en kollektiv röst när man är med i ett band.

Gaz förklarar att sättet han skriver musik på konstant förändras, utan andras inblandning blir det lättare att experimentera sig fram. De senaste fyra åren har varit de mest kreativa i hans liv och jakten på det perfekta soundet till en skiva kommer aldrig ta slut. Den tredje soloplattan tog sin början i Gaz hemmastudio. Han berättar att han vill få ur sig så många idéer och få så mycket inspelat som möjligt direkt från starten. Han förklarar vidare att han brukar skriva och spela in samtidigt för att fånga den första tagningen, det är rent av så att det är då magi kan skapas, kanske av misstag? Materialet tas därefter vidare till en studio i Oxford där Gaz jobbar med producenten Ian Davenport för att slipa och utveckla låtarna.
– Colin Greenwood från Radiohead kom förbi och spelade bas på en låt, berättar Gaz. Han kom egentligen förbi för att ta en öl och han hörde en av låtarna jag jobbade på och sa ”Kan jag får spela bas?” Så det var kul att få med lite andra människor också! I min egen studio är det mer isolerat och intensivt och jag blir lite galen och bråkar med mig själv…

Oroar du dig för att spela upp en ofärdig låt för någon?
– Ja, hela tiden, erkänner han utan omsvep. Jag vet när det är bra men jag inte hur bra det är. Men jag har ett bra nätverk, allt ifrån min fru till min manager till Ian, min producent.

World’s Strongest Man?
– Det fungerade bra för mig, som ett påstående, säger han och harklar sig. Jag har två döttrar, jag lever i ett hus med tre kvinnor, det finns ingen plats för någon manlig skitstövel! För mig handlar det om att vara en öppen person och att vara respektfull mot alla. Det har varit några märkliga år… Du vet hur samhället är, med sociala medier som har förändrat saker. En del till det bättre, än del till det sämre. Du kan inte undvika att se att det finns allvarliga frågor där ute, som de här rika männen som styr showen och trampar på alla andra. Jag tycker det är väldigt frustrerande och jag vill inte att mina döttrar växer upp i en sådan värld. Kanske är det så att vid den här tidpunkten i mitt liv så är frågor som dessa mer relevanta för mig men det är fortfarande musik! Jag vill inte skriva på ett politiskt sätt, men bara för att det finns många som gör det bättre än mig!

Det är några timmar kvar innan Gaz Coombes ska ställa sig på scenen i lilla Bar Brooklyn. Alldeles solo, utan något band i ryggen. Jag undrar hur det är att göra dessa småspelningar.
– Jag gillar verkligen att göra dessa soloshower! På många sätt känns det väldigt avslappnat för jag är så exponerad, så jag ger inte mig själv något annat alternativ än att gilla det! Jag gillar att vara så nära alla, det blir alltid bra interaktioner mellan mig och publiken. Jag uppskattar verkligen det här just nu.

Hur är det att vara tillbaka i Stockholm?
– Det är toppen att vara tillbaka, säger han och ser ut över vattnet som dansar i solskenet. Jag har bra minnen härifrån! För många år sedan hade vi en spelning här och sen gick vi ut och dansade på en galen nattklubb, jag såg mig omkring där på dansgolvet och Mick Jagger var där. Han dansade också, vi fick ögonkontakt och så sa han ”Gaz!”. Det är ett av mina favoritminnen från Stockholm!
Vi får väl se om han kommer ikväll då?
– Ja, man vet aldrig!

The Amazons, september 2017

The Amazons, september 2017

När brittiska The Amazons passerade Stockholm på Europadelen av sin turné passade vi på att boka en pratstund med halva bandet. Vi pratade om Sverige, 2017 och mycket annat. Här kan du se intervjun:

Johanan, december 2016

Johanan, december 2016

När började du med musiken? 

Jag skrev min första låt när jag var typ 7 och bildade mitt första band när jag var 8-9.

Var kommer namnet ifrån?

Det hebreiska namnet Johanan/Yochanan/Yohanan är roten till namnen John, Johan, Johannes. Jag heter Johan. Namnet är även en hyllning till Johannes döparen och Johannes aposteln; två tokfeta förebilder för mig personligen. Sen betyder Yəānān bokstavligen ”Yahweh is gracious”.. word up!!!

Hur många skivor har ni släppt? 

Village On The Hilltop är Johanans debut. 

Vem skriver låtarna? Texterna? Hur ser processen ut? Vad kommer först då? Melodi eller text? Vad vill ni förmedla med texterna? 

Jag skriver texterna och oftast är det jag som i samband med textförfattandet även skriver melodi och grundharmonik. Ofta händer allt huller om buller på samma gång i en härlig röra. Jag går runt som en svamp å suger i mig olika intryck, sen när det är dags dryper det liksom ur mig. Jag har ett mycket nära samarbete med mäster-producenten Sven Johansson på Fashion Police Studios och Jesper Lundquist, en god vän som bl.a. spelar gitarr i bandet. Sven och Jesper har ibland varit med och komponerat själva låtarna och är även med-arrangörer. 

När det kommer till vad jag vill förmedla så är det egentligen busenkelt. Allt handlar om de goda nyheterna, gospeln eller evangeliet, att vi alla oavsett vad vi gjort eller trott är fullständigt inkluderade och perfekt älskade, sedda, ja förenade med Kärleken själv: Jesus Kristus, Guds son och världens frälsare, genom Hans fulländade verk shingdingding GLORY. Vi behöver inte vara rädda utan kan bara luta oss tillbaka och njuta av färden. Jag vet, det är skandalöst, provocerande, helt otänkbart men jag kan liksom inte backa bandet, haha, det small till i mitt liv för nästan fyra år sedan och sen dess är ingenting sig likt. Jag kommer på mig själv med att gå runt och småfnissa på stan som en nykär tonårstjej, helt galet och helt underbart är det. Inte konstigt att jag vill dela med mig av det hopp jag känner, den glädje och kärlek som uppfyller och definierar mig.

Vilka musikaliska förebilder har du/ni? 

Jag kan inte svara på det utan att låta svårligen bajsnödig. Håll till godo: allt jag/vi lyssnar på, fågelsången utanför sovrumsfönstret, Meshuggah, Carola, Nils Frahm, De La Soul, vindens ilande genom den knöliga fjällbjörken på bergssluttningen, Max Martin, Fela Kuti, Arvo Pärt, Amy Winehouse, vågskvalpet under sjöboden ute på skärgårdsön, den Heliga Anden.. you get the picture. Ljudkonstnären Hampus Norén som varit med och jobbat på plattan (bl.a. mix på Holy Spirit) har samplat en Gotlandsvind som är med i slutet av Turn On The Heart.

Om du bara fick lyssna på en låt, för resten av livet, vilken blir det då? 

Något svinlångt asdynamiskt klassiskt stycke. 

Vilken av era egna låtar är favoriten? 

Holy Spirit eller Village On The Hilltop skulle jag säga. Turn On The Heart är en fantastisk live-låt. 

Spelar du alltid med band eller även själv? 

Hittills har jag varit uppbackad av några av Sveriges främsta musiker. Om vi inte börjar få bättre betalt för våra framträdanden kommer jag behöva skala ner settningen rejält och ha en lite annan approach live. Tror inte att detta nödvändigtvis behöver vara något odelat negativt. Vi var tio pers på scen i somras på Stockholm Music & Arts, det var askul men inte ekonomiskt hållbart just nu. Vill helst slippa click-track och en massa onödigt ”fusk”, jag menar om t.ex. tempot skulle svänga lite till följd av att ”det” händer (a.k.a GLORY) så är det ju en välsignelse som vi vill ta vara på. Vi har ett retro-tänk som samtidigt omfamnar samtiden. Som Per Eklund (svingrym trummis/låtskrivare/producent) sa när han kom in i studion då vi satt och pillade med Holy Spirit (parafraserar) ”vad fan är det här för nått, har aldrig hör något liknande, det låter som en blandning av James Blake och Paul Simon”.

Hur sattes bandet ihop? 

Folk har liksom graviterat till projektet på ett häftigt sätt mycket genom Jespers och Svens bekantskapskrets. Sen är det ju en massa stört begåvade själar som medverkat på plattan men i dagsläget inte är med och spelar live, allt i från Erik ”Errka” Peterson (Hammond/keys/piano-geni) till Linnéa Henriksson (sång på Because Of You och Turn On The Heart” och Gustav Ejstes (scratchar på Because Of You och All At Once). 

Var trivs du bäst? På scenen eller i studion? 

Svår fråga.. härligheten finns ju överallt. Ibland kan båda vara träliga men då beror det förmodligen bara på att jag är tillfälligt förvirrad, haha. Jag tror på mystikerns förhållningssätt till livet, eller som det står i  den gamle munken Brother Lawrence’s ”The Practice Of The Presence of God”: ”(f)or my part I keep myself retired with Him in the depth of centre of my soul as much as I can; and while I am so with Him I fear nothing; but the least turning from Him is insupportable” eller ..”his (Brother Lawrence’s) prayer was nothing else but a sense of the presence of GOD, his soul being at that time insensible to everything but Divine love”. 

Vilken har varit den bästa spelningen? 

Vårt andra gig på Eurosonic tidigare i år tätt följd av vår spelning på Iceland Airwaves. Vi är en riktigt mäktig live-akt när allt klaffar. 

Har ni haft någon katastrofal spelning? Hur hanterar ni en dålig spelning? 

Nej ingen riktig katastrofspelning men visst har det gått mindre bra, personligen tycker jag det är värst när jag har varit sjuk och falsetten inte finns där som jag är van vid. Då kan det kännas tungt att gå upp på scen. Jag brukar be en bön å bara köra på. 

Är uppvärmning viktig innan en spelning? Vad gör ni? 

Vi sjunger upp tillsammans och sen har vi en peppcirkel precis innan showtime. Senast frågade jag gänget om jag fick be en bön och alla var cool med det, det var innan Iceland Airwaves gigget som gick strålande bra, jag var i extas innan, under och efter spelningen. Det var tung GLORY över Reykjavik hehe. 

Vad föredrar ni? Festival eller konsert? 

Vet inte. Det är bara å köra. 

Händer det att folk kommer fram på stan? Är det ok? 

Nej. Typ ingen vet ju att vi finns. Klart det skulle va okej! Jag vill ju nå ut med musiken och budskapet den bär med sig. Allt handlar om relationer, ALLT. 

Har ni några dolda oväntade talanger? 

Hehe om vi har..

Wille Allin vår makalösa trummis har vunnit öppna sydafrikanska mästerskapen i simhopp som ungdom. Vår producent Sven kan äta en familjepizza på under 30 sekunder. Rasmus ”Rasse Frilans” Lindelöw vår ena data/keys-bläckfisk är allmänt bäst men det är ju i och för sig ingen hemlighet, han kan spela tre gig på 30 sekunder. Jeppe kan spela gitarren uppochnedvänd och blir farsa vilken dag som helst.. mäktigt!!! Vår lite tuffare bläckfiskman Oscar ”Jet-lag” Johansson kommer från Skåne, pratar danska flytande utan brytning.. och lider av kronisk jet-lag. Elin Andersen (fenomenal sång) kan teckenspråk!! Mira Palme (fenomenal sång) kan säga frasen ”red leather yellow leather” om och om igen jättejättesnabbt utan att vricka tungan. Henrik ”Hank” Berggren (makalös bas och annat) är yngst, coolast och frontar det asballa bandet Diskopunk. Jag själv har ett förflutet som barnskådespelare och gjorde lumpen som elitsoldat inom amfibiekåren. Paulina Mellkvist (makalös bas och annat) kan det mesta om hamburgare och vet hur man ”köttar”. Tommy Bergström (fenomenal sång och trumpet) kan konsten att luffa på riktigt och ska förmodligen på sikt bli fårfarmare på Åland. 

Har du några tips till de som vill slå igenom? 

Fråga dig själv varför du vill slå igenom och var ärlig mot dig själv i ditt svar. Om du håller på med musik bara för att bli känd eller rik gör då dig själv och alla oss andra en tjänst och tänk om. Om du däremot verkligen känner ett kall att berätta något du bär i ditt hjärta, kör hårt och lita på att din röst, ditt uttryck, din historia är unik. Bli inte nedslagen om det tar tid för dig att mogna till att stå bergfast i ditt skapande. Var ödmjuk men sälj inte ut!! Var sann, var ärlig och älska dina fiender utan att vara naiv.

Vad gör du om tio år? 

Jag hoppas att jag har fru och barn, ett litet hus en bit utanför stan med egen brunn och tillhörande jaktmark, kanske ett potatisland, jordkällare och en riktigt schysst studio i ladan tvärsöver gårdsplanen. Jag skriver låtar åt världseliten och gör då och då bejublade spelningar och albumsläpp med Johanan #drömmen 

Har ni något motto? 

Förutom att ”GLORY” nog är den mest välanvända termen i bandet så vet jag inte riktigt. Jag personligen skulle nog citera St. Augustine: ”Love God and do whatever”.

Hur kombinerar ni artistandet med vardagslivet

Jag personligen är singel och har inga barn. Hunden följer med överallt och funkar inte det av någon anledning så står folk i kö för att få passa honom. Det är bara å köra. 

Är du artist på heltid, och går det att vara det idag i Sverige?

Klar att det går men jag kan i nuläget inte försörja mig på mitt artisteri. Jag jobbar på en skola i innerstan och älskar det. Är inte säker på att jag bara skulle vilja syssla med musik om möjligheten gavs. Tror jag mår bra av att ha ett ”riktigt” jobb också. 

Vilken låt kan rädda vilken fest som helst? 

Kul fråga.. jag säger Canelloni Macaroni med Lasse Holm eller You Think You’re (John Fucking Lennon) med Glassjaw.

 

 

Johanan Facebook Spotify

Blända, december 2016

Blända, december 2016

När började ni med musiken?

Vi är ett band som har våra rötter i Småland, men alla fem bor på olika orter runt om i landet. Vi gör popmusik med svenska texter, vi försöker att röra oss utan för mycket referenser i musikens värld. Vi skapar utifrån nuet

Var kommer namnet ifrån?

Det är ett vackert namn men det finns också en Blända-sägen i Kronobergs län, där den kvinnliga arvsrätten kom tidigt (för Sverige).

Hur många skivor har ni släppt? Likheter eller skillnader mellan skivorna? Har det gått som ni förväntat er?

Vi har släppt 2 skivor och en ep. Första skivan var mer som en mosaik, låtar som tillkommit under lång tid. Vi försökte att få ihop något utifrån det vi hade då. Vi hade bra förutsättningar, fin studio och ett skivbolag som trodde på oss och hjälpte oss med allt. I och med andra skivan börjar siktet ställas in lite mer. Tydligheten. Texterna blir lite bättre. Vi är mer oss själva. Den tredje skivan vi nu gör är mest fulländad. Där har texterna utvecklats och musiken fått ett större djup. Vi har försökt att utgå mer från våra egna medvetanden än att anta roller och identiteter. Man kan säga generellt för hela vår resa är att, det har gått mycket bättre än vad vi kunnat hoppats på.

Vem skriver låtarna? Texterna? Hur ser processen ut? Vad kommer först då? Melodi eller text? Vad vill ni förmedla med texterna?

Låtarna skrivs i huvudsak av mig (Magnus Josefsson) och Christoffer Schlee, som brukar bidra med några fina låtar på skivorna. På nästa skiva kommer han att ha med tre låtar. Vår trummis Mikael Norstedt (The Person) har med en låt och jag har skrivit en låt tillsammans med vår kör och percussionist Henrik Blomquist. För min del kommer låtarna i bitar, man plockar ner hela blocket. För mig är det viktigt att man inte gör musik med sitt intellekt, utan att man utgår från energin, närvaron och känslorna.

Vilka musikaliska förebilder har du/ni?

Varierat, vi lyssnar alla på ganska mycket och varierad musik. Men gillar verkligen Hammock, The Beatles, Nick Drake, Donovan, Neil Young, The Velvet Underground, The Amazing, Love Olzon etc.

Om du bara fick lyssna på en låt, för resten av livet, vilken blir det då?

Förmodligen Boeves Psalm – Lars Hollmer

Vilken av era egna låtar är favoriten?

Måste nog säga att nya singeln – Var jag för hård/rädd, är favoriten just nu.

Spelar du alltid med band eller även själv?

Vi spelar oftast med hela bandet, men ibland gör vi några spelningar med mindre sättning

Hur sattes bandet ihop?

Jag jobbade i Fashionpolice studios som tekniker och producent åt andra artister men ville helst göra egna skivor, så jag satte ihop ett band med folk från Småland som jag känt under både längre och kortare tid. Hela idén med Blända från början var att det inte skulle vara producerat, att vi var totalt orepade innan vi spelade in och bara körde

Var trivs du bäst? På scenen eller i studion?

Musikstudion är ju mitt hem. Jobbade heltid under flera år i studion, sedan hade vi tur och hittade en fantastisk studio i Nybro i Småland – Dreamix, där trivs vi alla väldigt bra, men att få framföra sin musik live är ju ett fantastiskt sätt att få vara och uttrycka sig i nuet. Gillar båda mycket!

 

Vilken har varit den bästa spelningen?

Vi har länge pratat om spelningen på altanen till Röstånga Mölla i Eslöv den där soliga sommardagen för några år sedan. Men nu skulle jag nog säga release-spelningen på Kafé deluxe i Växjö i september 2015. Det var en stund i nuet med vacker energi.

Har ni haft någon katastrofal spelning? Hur hanterar ni en dålig spelning?

Vi har gjort dåliga spelningar. Det får man göra, men det är tråkigt. Vi försöker att inte fokusera på det som är dåligt och negativt i historien. Vi hoppar helt enkelt över det och fokuserar framåt.

Är uppvärmning viktig innan en spelning? Vad gör ni?

Jag försöker att fokusera en stund. Gärna meditation, men krogmiljöer uppmuntrar inte alltid till det.

 

Vad föredrar ni? Festival eller konsert?

Konsert. Det är alltid roligast att spela konserter.

 

Händer det att folk kommer fram på stan? Är det ok?

Med första skivan kunde det faktiskt hända. Man trodde inte det var sant, men det är klart att det är ok. Varför skulle det inte vara det?

 

Har ni några dolda oväntade talanger?

Alla människor bär på sin talang. Vi har flera.

 

Har du några tips till de som vill slå igenom?

Först och främst – varför vill du slå igenom? Vad ska hända med det? Vart ska det ta dig och varför? Är man bara ute efter bekräftelse är det nog bättre att göra något annat. Musik är ett magiskt och vibrerande kommunikationsmedel. Tänk över vad du sänder ut. Var dig själv. Ha roligt. Hitta glädjen i att göra musik.

 

Vad gör du om tio år?

Det vet jag inte. Men kanske bor jag deltid i mitt hus, och resten av tiden i ett annat land. Jag arbetar inte för mycket. För hoppningsvis har den personliga utvecklingen fortsatt och den inre friden blivit ännu större.

 

Har ni något motto?

För närvarande i nuet. Älska dig själv och andra. Förlåt dig själv och andra.

 

Hur kombinerar ni artistandet med vardagslivet?

Just nu arbetar flera av oss heltid. Så nu blir det att ”lägga pussel”.

Är du artist på heltid, och går det att vara det idag i Sverige?

Ingen av oss är musiker på heltid just för tillfället. Några av oss har dock tidigare varit det, både på hel och deltid.

 

Vilken låt kan rädda vilken fest som helst?

Wuthering Heights med Kate Bush

 

 

Blända Facebook

Blända Spotify

Frida Öhrn, juli 2016

Frida Öhrn, juli 2016

När Frida valde att gå solo gjorde hon det med ett nytt sound och musikalisk riktning som hon inte tidigare visat upp.  Det är elektroniska landskap som omger Frida Öhrns fantastiska röst och hennes melodier. Ljudbilden blir en mix av Massive Attack och Björk som möter åttiotalets synthpop och modern svensk electropop.

Debutsingeln What Are You Waiting For har redan fått ett väldigt fint mottagande från både musikskribenter och lyssnare. Singeln är nämligen en uppmaning både till henne själv och andra kvinnor. Låten handlar om att våga satsa, att inspirera och inte hållas tillbaka vare sig av andras förväntningar eller sina egna rädslor.

Den 16 september släpper Frida debut EP:n Bang Bang och kommer nu att åka på en sommarturné. Ett stopp blir på festivalen Latitud57 i Oskarshamn, fredag den 8 juli, och vi passade på att ta ett snack med Frida.

Året var 2014 då Frida och Cookies n Beans tillsammans tog beslutet om att ta en paus med bandet. Alla var överens och de skulle prioritera lite annat för ett tag även om bandet idag ännu finns kvar. Frida beskriver det som att det kändes så rätt för henne då hon skrivit en hel del och hade flera idéer som bara ville ut i ett soloprojekt. Där och då kom Frida fram till den punkt där hon kände att hon inte kunde vänta längre.

– Nu känner jag att jag vill göra det här och då ska jag följa det och inte fega ur på något sätt, beskriver Öhrn det.

Det var så mycket mer som Frida ännu ville utforska, allrahelst den elektroniska ljudbilden som är en stor del av hennes nya solomaterial. Det uppstod som ett kreativt flow som hon bara inte kunde stoppa och Frida säger att hon kände sig nykär i musiken på något sätt. En inspirationskälla för Öhrn var också att träffa nya människor som har en annan ingång till musik och som hon inte spelat eller skrivit med tidigare. En av dem är August Zakrisson som Frida skrivit nya singeln What Are You Waiting For tillsammans med.

Frida valde även att lämna tryggheten i att vara signad av ett skivbolag. Öhrn ville göra varenda del själv och därmed behålla kontrollen. Nu tar Frida alla beslut själv och ingenting glider iväg och sipprar ut och tar sidospår som det lätt kan göra om man är för många kockar i soppan. Detta har självklart inneburit en stor risk, även ekonomiskt. Med det menar Frida att hon verkligen tar detta på allvar och att hon vill att det här ska bli så bra som det bara någonsin kan bli.

– Jag vill känna mig stolt över det här och att jag står för allting in i minsta detalj – och det gör jag! poängterar Öhrn.

Mitt i allt detta roliga om Fridas nya solokarriär och hur hon vill inspirera andra att våga gled vi in på ett lite mer allvarligt men viktigt ämne, sexuella övergrepp och våldtäkter. Inte minst nu efter händelserna på Bråvalla och Putte i Parken, även om det alltid är viktigt att prata om det. En av de första låtarna Frida gjorde under 2014, och som hon alltid spelar live, handlar om just sexuella övergrepp. Låten heter Echoes och är en historia som Frida burit med sig länge. En dag vällde bara historien upp som handlar om en nära vän till Öhrn. Låten beskriver hur skamfullt det kan vara för offret och hur absurt det är att skulden finns hos den drabbade. Det ekar kvar i ens minne och i ens kropp i många år efteråt, ibland även hela livet.

Idag är Frida även tvåbarnsmamma och reflekterar därmed ofta över hur hon ska få dem att föra vidare värderingarna om att ett nej alltid är ett nej. Öhrn menar på att vi alla tillsammans måste skapa samhället och världen som vi vill leva i och det kan vi bara göra genom att prata med varandra. Även om frågorna känns obekväma så måste vi våga prata om dem för att det ska kunna bli någon förändring.

En fråga som inte alls kändes obekväm var hur Frida känner för att komma till Oskarshamn och Latitud57 och spela. Hon berättar att hon varit på festivalen en gång tidigare, då med Cookies, och minns det som en jättebra festival. Det var så bra ljud och ljus, skön stämning och en underbar publik. Dessutom blev det ett legendariskt jam i backstageområdet den gången. Öhrn säger även att det ska bli kul med denna sommarturné. Att äntligen få möta publiken och få dela med sig av sin musik.

– Det blir euforisk pop med elektroniska inslag, mycket av min röst och min innersta historia. Ni får dyka in i mina tankar, och givetvis – Dansa med mig, avslutar Frida.

Till sist frågade jag Frida om några tips och råd för den som vill slå igenom med sin musik idag och de kommer här:

  • Se sitt nätverk, exempelvis klasskamrater
  • Våga se dem som man har i sin närhet, alla är bra på olika saker
  • Samarbeta, för det är tungt att dra allt själv
  • Våga fråga, man kan inte få mer än ett nej
  • Spela mycket inför publik
  • Pröva sig fram tills man hittar sin grej

 

Royal Republic, maj 2016

Royal Republic, maj 2016

När Royal Republic besökte huvudstan passade vi på att stämma träff med bandet för att snacka om nya plattan Weekend Man, turnélivet och om hur varje dag är en helgdag.

Här ser du intervjun med sångaren Adam Grahn och gitarristen Hannes Irengård!

http://www.youtube.com/watch?v=beNicEgM0f4

Jack Moy & Glöden, april 2016

Jack Moy & Glöden, april 2016

Killarna i Jack Moy & Glöden bestämde sig för att kickstarta sommaren med låten Vacation. För att fira så bjöd vi in oss själva för att spela ”Jack eller Glöden”, en tävling med mycket luddiga regler och utan någon solklar vinnare.

Niki Ivan Kempinski, november, 2015

Efter en spelning i Kalmar med Niki så fick jag äran att prata en bra stund med den här fantastiskt härliga och ödmjuka killen. Niki håller just nu på att jobba på sitt tredje album som förhoppningsvis är klart under sommaren. Niki har även ett sidoprojekt, Saranda. tillsammans med en kille vid namn Jim Pudas. Nikis låtar är lite mörka, vemodiga, melankoliska med en fantastiskt skön ljudbild och talande texter.

Så vem är Niki?
– Svår fråga. Jag fick den av en flickväns pappa en gång och vad säger man liksom. jag heter Niki är 29 år, bor i Malmö och jobbar på ett vandrarhem. Jag började ganska sent med musik faktiskt. Jag var runt 21 när jag började skriva egna låtar sen har de eskalerat de senaste åren. Jag har även ett sidoprojekt som heter Saranda tillsammans med Jim Pudas.

Det är ju inte helt lätt att nå ut med sin musik när man är ny, hur gjorde du?
– Jag träffade en kille som heter Jim Pudas. Han har betytt mycket. . vi spelade in 10 låtar (Ingenmansland heter skivan)och fick skivkontrakt på Korphult kompani. Det var bara en sån flax egentligen.

Nja, säger jag, det är ju inte bara flax. Du är ju enormt duktig med talande texter och bra melodier.    
– Tack , men Jim tog det till en helt annan nivå. Innan satt jag mest i garderoben och sjöng.

Hur många spelningar har du gjort?
– Tiotal kanske, Jag är så jävla dålig på att göra reklam för min musik.

Jag har faktiskt haft dina plattor som sovmusik nu sista nätterna. Det är så fin ljudbild, vemodigt, stillsamt och rofyllt och din röst är ju perfekt till denna typen av låtar.
– Tack! Det måste vara härligt att du hittar så mycket ny musik när du jobbar så här,

Ja, det är fantastiskt roligt.

Det brukar ju vara så att man behöver lyssna några gånger på en platta innan den fastnar. Men din musik satte sig med en gång. Du måste ha fått sådana reaktioner innan också?
– Jag kan ju bara tacka  Det glädjer mig mycket att du känner så. Jag har min syn på saken . Ibland kan jag ta det till mig men det varierar från dag till dag.

Skrev du något när du var yngre?
– Då skrev jag bara patetiska dikter.

Det låter spännande. Kan du delge oss någon?
– Haha, nä de sitter i någon gammal pärm där hemma. Det var extremt flummiga,. Jag hittade inte mitt språk förrän för 3 år sedan innan plattan Ingenmansland. Då var det befriande, som att hitta ett landskap i sej själv .

Vilka lyssnade du på när du upptäckte musiken?
– Först var det Dylan vd 14-års tiden. Sedan var det Leonard Cohen som nog är min största inspirationskälla.

I vissa låtar får man lite Thåströmkänsla.
– Nej, honom gillar jag inte alls. Haha, jo, det gör jag. Jag är jätteinspirerad av honom, särskilt Imperiet. Det är väl så att det man gillar präglar det man själv gör till en viss del.

Vad är det viktigaste när man är ute och spelar?
– Att våga vara brutal mot sej själv, ..kanske..eller jag vet inte.

Har du klart för dig när du går in i studion hur det ska bli?
– Nej, tvärtom. Jag är öppen för allt och låter gärna andra bestämma om det tillför något bra. Men det är nog mycket för att jag är så begränsad som musiker , jag lyssnar gärna på idéer.

Vad är det bästa med att hålla på med musik?
– Att skapa någonting som är utifrån dej själv, belysa olika skuggor liksom.

Vad är det för skillnad att stå i studion jämfört med att spela inför publik?
– Att stå i studio är mycket roligare. Att stå inför publik är oftast ångestfyllt. I studion är det ju bara kul. Att se någonting växa.

Tror du på astrologi?
Ja, det gör jag. Jag är fisk.

Vad säger tecknet om hur du är?
– Att jag har en konflikt mellan trygghet och frihet och den konflikten är jävligt problematisk att leva med.

Jag är faktiskt också fisk.
– Ja, då vet du ju vad jag pratar om.

Skriver du text eller musik först?
– Musiken.

Skriver du utifrån dina egna upplevelser?
– Ja, så klart så gör jag ju någonstans det. Även om jag döljer det ganska bra ibland.

Vilken låt är du själv mest nöjd med?
– Det är nog Främling för mig själv. Den har Jim gjort och jag har skrivit texten.

Varför just den?
– Den har soundet och texten. Den är ju väldigt personlig. Tycker vi fick till allt det instrumentala och det rätt så tunga soundet.

Vad vill du förmedla med din musik? Finns det en röd tråd i låtarna?
– Det är inte Disneymusik. det har alla låtarna gemensamt.

Vilken är den bästa spelningen du gjort?
– När jag fick äran att vara förband till Sophie Zelmani.

Vad gör dig lycklig?
– Min flickvän.

Om jag har rätt så känner du dig ofta ganska vilsen i dig själv och i livet? En tänkare med en lite mörkare sida?
– Ja, men min omgivning ser mej nog som en ganska enkel och lättsam person…..tror jag.

Är det något du känner att du kunnat göra bättre på de låtar du gjort?
– Ja, jag hade kunnat sjunga mycket bättre på alla låtar på första skivan Ingenmansland.

Hur ser du på framtiden med din musik?
– Mycket som ska göras, först och främst projektet Saranda och sedan i vår börjar jag spela in en ny soloplatta. Det ser jag fram emot.

Du har gjort några musikvideos som ligger på youtube, vilken är du mest nöjd med?
– Ja, Magnus Göransson heter han som filmat, en jättefin människa och jävligt duktig. Jag tycker nog att Den bakfulla ballerinan är hans vassaste video.

Om du fick arrangera en musikfestival, var skulle du då ha den för någonstans och vilka 10 artister skulle då vara med, levande eller döda spelar ingen roll?
– Oj, den var bra! I Krakow och de som skulle få äran att vara med är Leonard Cohen, Nina Hagen, Marianne Faithfull, Koala bar, Alvaret, Tom Waits, Nirvana,Imperiet, LST och Talking Heads.

Om du just nu skulle gå ut och göra en demonstration, vad skulle det då vara för?
– Människors lika värde.

Så bad jag Niki göra en teckning om hur han just nu kände och så här blev den:

Niki teckning

Foton: Foton från konserten finns här. http://musicstage.se/foton/niki-ivan-kempinski-stensokrogen-kalmar-2015-11-05

Spotify: Artisten finns på Spotify, lyssna här. https://open.spotify.com/artist/4bKk6MBZOvsW51zsFg7sL5

Artistens facebook/sida finns här. https://www.facebook.com/Niki-Ivan-Kempinski-876883095762415/?ref=ts&fref=ts

Sarandaprojektet finns på Spotify, lyssna här: https://open.spotify.com/artist/4pnnVcwlSxWX7tj4HFKcFI

 

Man.Machine.Industry, februari 2016

Man.Machine.Industry, februari 2016

– M.M.I är för mig ett utlopp, för att få chansen att göra något eget, förklarar han. Från början handlade det mycket om att slippa involvera andra människor, bandmedlemmar och sånt. När jag arbetade på första albumet mådde jag väldigt dåligt och behövde få ur mig en massa skit. 

– Idag handlar det egentligen om samma sak, fast utan depressionen, utvecklar han skrattandes. Ett utlopp för det kreativa, mitt egna konstnärliga utlopp, det låter kanske nördigt men lite så är det. För jag älskar att bygga ihop musiken själv, ensam i min lilla mörka studio där jag bara kan sitta och knyppla.

För M.M.I är i stora drag ett enmansprojekt. Nu för tiden finns visserligen en banduppsättning för främst liveuppsättningarna men det är Bergman som skriver i princip all musik och spelar alla instrument på albumen. På frågan om varför det är så svarar han avvaktande.

– Jag vet faktiskt inte, jag har inget emot att jobba med andra heller, jag gör ju det i många andra projekt. Det är väl det här med att jag går in i någon form av autistisk bubbla, jag kan vara där och bara vara med mig själv på något vis. Jag kan stänga in mig, skriva i tolv timmar i sträck och glömma att äta.

– Ibland glömmer jag att gå på muggen och pissar på mig, fortsätter han och skrattar. Nej så illa är det inte. Men jag har nog alltid haft lite, jag ska väl inte säga autistiska drag, men liksom alltid stängt in mig i musiken. Egentligen som lyssnare, konsertbesökare och när jag skriver.

Den fjärde mars släpps den skivan Box Of Horrors, med en lätt inriktningsförändring, men samtidigt kvalitetsmässig höjning. Vad kan du berätta om nya skivan? 

– Det är den bästa so far, börjar han. Så säger man visserligen om alla plattor. Men så har det verkligen varit med M.M.I, varje album har stegrat lite. Den här har ju kanske stegrat lite åt en kanske oväntad riktning för många. M.M.I har ju alltid varit industrirelaterat, men här är det mer fokus på stråkar och arrangemang åt det hållet, mycket mer traditionell heavy metal. Jag är ju en sån där träig gammal gubbe som stannat kvar, så mycket av influenserna kommer från gammal klassisk heavy metal. 

– Jag blir väldigt inspirerad av andra artister, när jag skriver musik. Jag går in i min lilla bubbla och får en känsla, gud, tänk om man kunde skriva något sånt där liksom. Sen försöker jag hitta den känslan, inte kopiera vad som gjorts utan snarare förmedla känslan som jag får inuti mig. Man kan väl säga att jag försöker skapa något som ska ge mig samma känsla eller ge andra samma känsla.

Men du har inte helt övergett industrivibbarna?

– Nej, för mig handlar det lite om att hitta tillbaks till det jag älskade som barn, samtidigt som det ju måste ha en fräsch kostym, så då valde jag helt enkelt att ha kvar en del av industrikänslan. Jag har ju dessutom alltid varit en sucker för thrash metal och även om energin från thrashen finns kvar är hastigheten och Bay Area-gunget borta. Nu har jag ju ytterligare ett band, Reignsaw, som är mer av ett renodlat thrash metal-band. Så då var jag ju tvungen att separera det.

– Jag skrev egentligen två låtar till, som säkert kommer släppas digital längre fram, men den ena var alldeles för mycket thrash för Box Of Horrors. Erik Mårtensson (Eclipse, W.E.T.) som är ett stort bollplank för mig, sa att ”den här kan du ju inte slopa, det är nog min favoritlåt”, men den passade helt enkelt inte in i heavy metal-gunget.

När man lyssnar på Box Of Horrors så är känslan att M.M.I nu tagit ett par kliv i utvecklingen, att Bergman utvecklats både som låtskrivare och producent råder det inga större tvivel om. Med det något mer publika tilltalet så finns det förutsättningar för att Box Of Horrors kan bli ett genombrott för bandet. Fanns det med i tankarna när plattan skrevs?

– Nej och jag vet inte om jag bryr mig heller om jag ska vara ärlig, förklarar han. Självklart vill jag komma ut och spela live. Sverige är ju jävligt knöligt att få gig i över huvud taget. Om du spelas på Bandit så får du gig, men spelas du inte där är det rätt dött. Men jag har aldrig varit någon radiojägare, jag skulle visserligen vilja ha igen pengarna jag lägger på musiken men det är ju svårt idag, folk köper ju inte skivor så det är skitknepigt.

– Men nu slipper jag ju mellanhanden, skivbolagen, eftersom jag kör eget nu, det ska bli intressant att se hur mycket dom tog, menar han skrattandes. Nej, ärligt talat så hade jag ett väldigt bra bolag innan, hon la ut väldigt mycket pengar på oss. Men det är jävligt mycket pappersjobb och utgifter, även om du inte trycker upp plattan så är det en jävla massa utgifter. 

Men du kan hålla med om att Box Of Horrors är mer publikvänlig?

– Jag har ju alltid försökt ha med några bra refränger liksom, det har ju blivit lite av ett koncept för M.M.I, att ha en låt som är mer trallvänlig än de andra. Det var ju Knuckleduster på förrförra plattan och Vivite Et Sinite Mori på förra och här är det möjligtvis Rise Above. Men de låtarna tillhör sällan mina personliga favoriter, det är ju de låtarna som vi aldrig får spela live, haha. Det är oftast de lite tunga och mörka grejerna som blir mina favoriter, dom som är lite för långa och träiga, gubbträiga!

– På Box Of Horrors är det definitivt titellåten som är bäst, jag älskar den. Den blev strålande, speciellt med Anders Plassgårds involvering i att lägga körerna, kyrkokörerna och allting, det blev magiskt. Det är en sån där låt jag kan dra på jättehögt själv och bara fan, det här blev häftigt, fan va maxat. Den skulle jag vilja spela live, men det kommer nog aldrig att hända. Den är ju nästan sex minuter lång, publiken kommer ju stå och gäspa eller gå ut för att dricka öl. 

Pressbild, skivomslag: MMI Box of horrors

Vi har ju varit inne på att Box Of Horrors innebär lite av en riktningsförändring för M.M.I, finns det mer saker förutom att den går mer åt klassisk heavy metal som skiljer sig?

– Ja, absolut, de tidigare plattorna har ju varit väldigt snäva efter ett tema. White Thrash Devil hade ju ett religiöst/politiskt tema, där gick vi ju på George W Bush och även andra som kopplar ihop gud och politik i samma mening. Lean Back, Relax And Watch The World Burn, hade mer av ett undergångstema. Det var någon amerikanskprofet till gubbe som gick ut med att jorden kommer gå under och lyckades få med sig massvis med amerikaner. Dom sålde sina hus, köpte husbilar för att åka med honom ut i öknen till några jävla grottor eller någonting. Men med tanke på hur vi behandlar jorden, jag är lite av en sån där miljönörd, så kändes det väldigt aktuellt.  

– Men i alla fall, nya plattan följer inte ett tema på samma sätt. Jag tänkte att jag skulle skriva en platta med lite klassiska skräckteman, som dom gamla svartvita filmerna, typ Frankenstein och Wolfman, dom där gamla finingarna. Men sen gick en vän bort i cancer, sen en till och någon annan blev sjuk och så fortsatte det. Så många av låtarna kom istället att handla om kämparglöd, att ta sig igenom saker, stå upp för sig själv och vem man är, Rise Above till exempel. 20000 Horns In The Sky är ju också lite åt det hållet, men samtidigt lite av en tribute till Facebookgruppen Hårdrockare för livet som gick upp jättefort i medlemmar och helt plötsligt hade 10000.

Hur är det med sången då, för mitt intryck är att du även där drar åt det mer lite klassiska heavy metal-hållet, är det något du har jobbat mycket med?

– Nja, våran förra turné (med Raubtier) gav ju väldigt mycket, att vara ute varje kväll, att sjunga varje kväll och hela tiden försöka utveckla det. Man blir ju också lite uttråkad av att köra samma låtar varje kväll och försöker istället utveckla det lite. Hålla ut på ett ord här och där och så. Men jag ville ju höja ribban på sången också. Det skulle liksom vara mer heavy metal, tyngre, men med färre skrik. Då hade jag några perioder där jag kände att det här kommer inte att gå, det blir bara pannkaka.

– Där hade Anders (Sevebo, bas) ett jävla jobb, jag ringde honom allt för ofta, förklarar Bergman och skrattar. Det handlar ju mycket om att litar på hans åsikt och att han har vettiga åsikter angående det mesta. Han tyckte att jag skulle skita i att låta som Dio och försöka låta som Berget istället, att jag inte skulle försöka låta som någon som jag inte är. Så både Anders och Erik (Mårtensson, Eclipse) lyckades övertala mig att använda mig av min egenhet och personlighet i rösten istället, men det tog ett tag för mig att komma dit, jag tyckte ju att redan hade hittat mig i de tidigare plattorna. 

Snart ska ni ju ut i Europa och supporta Prong, hur känns det? 

– Det känns jävligt kul, det blir ju våran första Europasväng och Prong är ju dessutom ett av mina absoluta favoritband. Det är Prong och Machine Head som jag tycker är bäst av de nyare banden, eller nyare, haha, sedan tidigt nittiotal i alla fall. Att vi fick den här turnén är ju ganska, vad ska man säga, när jag fick det där mailet trodde jag inte att det var sant.  

– Men vi hoppas att vi ska styra upp något på hemmaplan, i Stockholm alltså, när vi kommer tillbaka. Men det har varit mycket med den här turnén och vi vet att vi kommer vara helt slut när vi kommer tillbaka. Men samtidigt så tänker vi lite på vilken sorts scen vi vill stå på. Vi känner att det inte ger oss så jättemycket att spela på Pub Anchor eller Harry B James. Även om vi vet att vi kanske inte skulle dra publik för ett större ställe så vad är egentligen värt att lägga krutet på? Vi supportrar hellre lite större band än att åka runt och spela på olika Anchors runt om i Sverige. Men vi hoppas i alla fall på att styra upp någonting.

En sak är i alla fall säker, Man.Machine.Industry är ett väldigt stabilt liveband som levererar shower värda att besöka. Med en så pass stark platta som Box Of Horrors i ryggen så finns det all anledning att se bandet om man får chansen. Även skivan, som kommer ut den 4:e mars, är värd att ge en ordentlig chans, särskilt om man gillar heavy metal med en härlig twist.

Ron Pope, januari 2016

Ron Pope, januari 2016

Tidigare i år släppte Ron Pope sin nya platta Ron Pope & the Nighthawks och begav sig i samband med det ut på turné. I Stockholm avslutades Europadelen av nyss nämnda turné och nu är det dags för Ron och hans band att bege sig hem till USA för fler spelningar. Givetvis så passade vi på Musicstage.se på att boka in en pratstund med Ron innan han lämnade vår kontinent.

Jack Savoretti, september, 2015

Jack Savoretti, september, 2015

When I stood there and waiting for him I was really shivering. I couldn´t find my voice. But when we sat down I realized that Jack was a very nice guy, humble and he laughed a lot.

Hi and welcome to Denmark!
Thank you, thank you very much.
I heard you were in Stockholm yesterday, did they treat you well, it´s my country!
Ah, your Swedish! Yes beautiful! I love Stockholm. Amazing! It was a great concert!
Who is Jack Savoretti?
I´m me! Haha! A singer/songwriter from London. Music is pretty much of my life othervise I like fotball, Genova, an Italian team.
For how long have you been writing and performing music?
Since I was 16. This is my fourth album.
What kind of music did you listen to when you grew up?
I listen to a lot of Simon & Garfunkel, A lot of Italien music, Crosby Stills and Nash, Joni Mitchell. A lots of different touch. A lots of difference music.
Are there any particular artists that have inspired your own music?
At last! I think Paul Simon was a big part why I started to write. Yeah, its a lots of musicians A lot of of music from 60:s in California to started me to write..
Is this your first visit to the Nordics?
No, acutally my second time. Six years ago I was line-up to an artist Gavin DeGraw.
Do you notice any difference between the audiences in the Nordics and England?
Ah! I don´t know, I don´t know yet it´s only the first time. It´s a great audience´it´s an audience they likes to sing. I don´t know about tonight but yesterday was great. Yeah, good energy, very good energy. So far so good.
What is the most important thing you bring when touring?
The team! The people. It´s hard to find the right team and it took me a lot of years to built up and found. But now we are a great team everybody is tripping amazing and we are very good friend. Good work. So it´s good! The music industry is not very nice but if you do it your own way it´s a great industry.
What is the best thing being into music?
I guess a lot that you can bring feelings into an area just about playing music. You can create an atmosphere. It´s a great job, It´s the best job in the world.
What’s the main difference between recording and playing live?
The people! When your recording theres no people there and when you touring there´s a lot of peole there. It´s two complete different sports. I love both, I love being in the studio and I love being on the road!
Do you write the lyrics before you write the music or the other way around?
I use to but know I write them all together. It´s all happens together now.
Do you base your lyrics on your own experiences?
Yes! Not always direcly but defently about the things that I see.
Can you tell us about the absolute worst concert you’ve ever done?
Not the worst but the hardest was in Amsterdam outside the bar and nobody cared and that was tough but i survive.
And something about your very best concert ever?
Stockholm, yesterday was really good.
What makes you happy?
Family!
If you where about to organize a music festival, where would you locate it?
In Italy! I think Italy needs more music festivals.
And if you had to pick 10 artists for it? Dead or alive doesn’t matter.
Paul Simon, Elvis, Joni Mitchell, Jonny Cash, Bob Dylan, Janis Joplin, Bob Marley, The Doors and The grateful dead I woldnt´know how many that was but this ones
Would you ever consider participating in a riot if the cause was justified?
I don´t know! I have´nt had to something in my life to deserve a riot
Any new plans?
Make a new record. This show tonight and a new record.
Thank you so much!
Thank you, Hope you enjoy the show, see you then.

I´ll also tell you that Jack is born 1983 and he is an Italian English singer/songwriter who has released four studio albums to date: Between the minds 2007, Harder than easy 2009, Before the storm 2012 and Written in scars 2015
The album Written in Scars has been praised in which, among others, the Independent and Q Magazine gave the album 4/5. The album, which is largely an inspiring work about overcoming adversity, is also one of the most sold in England so far this year. BBC Radio 2 drew Written in Scars Their Album of the Week on 1 February 2015 and Tesco Also made it Their Album of the Week on 10 April 2015. In Sweden the single Tie Me Down from the latest album has been on rotation on P4 fourteen weeks now.

Jack has also done some soundtrack to the films The sisterhood of the travelling Pants 2, Post Grad and Universitari.
He has also been in Tv shows as One Tree Hill, The Cleaner, EastEnders, Grey´s Anatomy, Greek, The Vampire Siaries and Sons of Anarchy.

On his wbside he write: Four years ago, he quit making music. He’d had enough – of scratching a living as an independent artist, of business bust-ups, of being touted as a soon-to-be star. He’d spent two years (and all of his savings) in legal dispute with a former manager and seen the release of his second album so botched it barely came out. He was 26 and recently married, with a baby on the way. ”I thought that was my run, I’d had fun and now it was time to get a proper job,” says Savoretti. ”I was done with music and, honestly, I didn’t mind.”
What happened next couldn’t have surprised the singer more. ”As soon as I said, ’screw this’, I couldn’t stop writing,” he recalls. ”I wrote out of anger, although the songs were more of a cry for help. It was the best, most personal music I’d ever made. I realised I had really learnt how to write, how to express exactly what was in my head.”

http://www.jacksavoretti.com/information/

Cali, September 2015

Cali, September 2015

Men till en början startade alltsammans för 1 – 1,5 år sedan tillsammans med vännen Alexander som idag istället jobbar med att bygga Gunnars varumärke och sprida det. De producerade då progressive House som är samma genre som Avicii och Swedish House Mafia sysslar med. Eftersom de blev världsstjärnor så ville Alexander och Gunnar också bli det då det är drömmen de har. De blev dock ingen världsturné denna gång då de la musiken åt sidan för ett tag. Men kort därefter började Gunnar själv producera lite igen. Han hade hört något som lät nyskapande och nytänkande.

– Det var bongotrummor, flöjter och väldigt banbrytande kan man säga. Tempot var lägre och det handlade inte längre bara om att man skulle veva händerna, menar Gunnar.

Det var efter det som Gunnar började experimentera med olika ljud. Den första remixen kom ut och på bara några veckor hade den över etthundra plays på Calis Soundcloud. En månad senare kom nästa remix, som Gunnar själv var super nöjd med, och den fick på kort tid över femhundra plays. Inom loppet av några dagar hade den över tusen plays. 

– Så himla coolt, jag har ju blivit världens stjärna berättar Gunnar att han tänkte.

Men spelningarna skulle bara bli fler och ytterligare remixer skulle läggas upp. När låtarna nu fick över hundratusen plays så fick Gunnar luft under vingarna. Det fanns ju inget stop menar Gunnar. Idag närmar sig Cali en miljon spelningar på sitt Soundcloud konto och har även etthundratusen visningar även på Youtube.

– Man får sen sån boost och mer motivation att man verkligen vill göra större grejer, man blir beroende av det. 

Men än så länge har de inte riktigt kommit och spelat på klubbarna för att visa upp sig ytterligare, men det är på gång säger Alexander. Han menar dock att flertalet klubbar tyvärr inte är så intresserade av den lugnare tropiska housemusiken som Gunnar sysslar med. De vill ofta ha lite snabbare musik som de vet fungerar men de tror de båda två att det kommer bli ändring på. Ser man till musikgenren i sin helhet så växer den för varje dag då den verkligen är up and coming menar Alexander. De vill därmed stå i framkant och leda vägen till den mer tropiska housens intåg på klubbar runt om i Sverige. 

Nästa steg för Cali är även att producera helt egen musik och släppa något på Spotify och sedan även första albumet. Gunnar ser fram emot att få släppa eget och få visa upp sig själv och att visa vad man går för. När jag frågar Gunnar om han har någon förebild så blir det ingen inom tropical House genre som jag kanske trott utan Sveriges egen musikkung Max Martin.

– Han har tyvärr inte gillat någon av mina låtar än men förhoppningsvis så kanske jag får bjuda in honom någon gång så att han kan göra en låt med mig, säger Gunnar.

Alexander får sista frågan om var de ser sig om fem år. Alexanders mål som Gunnars ledstjärna är att plocka hem Billboardlistan. I alla fall toppa den det vill dem göra. Men det kommer inte vara enkelt, de spenderar redan idag åtskilda timmar av dygnet för att nå ut med Calis musik. Men de kämpar på och de kommer de fortsätta göra för att lyckas då de inte har något konkret mål men de vill hamna väldigt högt upp. Gunnar menar att de ska bli svårt att se oss där uppe.

– Om inte bäst så näst bäst! Säger Alexander.

De båda två lägger slutligen till att det egentligen inte finns någon gräns, utan det är ”bara” att konkurrera ut hela dansbranschen. Kaxigt men det är en dröm som killarna har. Vi skrattar tillsammans och kommer överens om att vi ska ha vår nästa intervju när de blivit just världsstjärnor. Ett perfekt avslut på en mycket trevlig intervju med killarna i Cali från Piteå. 

Vill ni höra hur Cali låter? Gå då vidare till Soudcould

Imber, Augusti 2015

Stockholmarna ger ofta bilden av ett band med en nästan ursinnig do it yourself-agenda, en bild av ett band som helt utan draghjälp har hankat sig fram och skapat sig själva. När Musicstage fick chansen att träffa bandet innan deras spelningPlay It Loud Festival i Katrineholm bekräftas också den bilden.

– Just nu håller vi på och bygger vår egen studio, berättar Lea Ceder, trummis i bandet. Eftersom vi inte får någon hjälp av musikbranschen så får vi lov att göra allting själva, berättar hon och skrattar.

– Det vi alltid får höra av branschfolk är att vi ligger i en gråzon, förklarar Lisette Leskinen, gitarrist. Branschen har olika paket och typer av marknadsföring som dom tillämpar beroende på vad bandet spelar för musik. Eftersom vi är lite svåra att placera in i en genre så finns inget specifikt paket för oss och tydligen krävs det en massa pengar och resurser för att ta fram nya paket och då vågar man inte satsa. Alla säger samma sak: ”Ni är fett bra, men vi kan inte riktigt placera er och då går det inte”

– Samtidigt, har man sett oss live finns ingen jävla gråzon, menar Lea och skrattar. Då börjar man liksom inte undra om det är ett popband som spelar. 

– Men det är ju också jävligt roligt, skrattar My Anderson som sjunger i bandet. In your face liksom, vi bevisar ju motsatsen när vi kör och folk bara älskar det som får uppleva!

– Det kommer bli en sån där Beatleshistoria, skrattar Madde Ceder, gitarr. Han som nobbade Beatles, du vet. Eller dom som nobbade Beatles, för det är ju verkligen hela musiksverige.

Det som slår en i kontakten med Imber är synsättet på bandet och den bevekelsegrund som det vilar på. Det är omöjligt att värja sig ifrån känslan att Imber är meningen med allt. Vilket också starkt bekräftas när det kommer på tal vad bandet betyder för medlemmarna. 

– Alltså, Imber är ett band som är, börjar My förklara innan hon tänker efter och fortsätter, allt skulle jag vilja säga. Det är ren drivkraft, det vi vill göra och det som betyder allt för oss. Det är nog därför vi passar så jävla bra ihop också, för att vi alla har den inställlningen

– För mig är det allt, fyller Lea i. Allting jag gör som inte handlar om Imber är för att jag ska kunna spendera mer tid med Imber.

– För mig är det en av få platser där jag känner mig bekväm, förklarar Lisette. Där jag kan vara mig själv, frigöra mina konstiga tankar och idéer utan att någon dömer. Jag och My har ju varit en del av bandet sen vi väldigt unga, jag var nitton och hon arton. 

– Ja, vi har ju formats i Imber, bekräftar My och fortsätter skrattandes, vi har ju blivit som uppfostrade av de här bitcharna!

Vi har varit inne på det, Imber är lite svårdefinierade som band. Deras popinfluerade metalcoreliknande uppenbarelse är inte helt lätt att hitta motsvarigheter för. Så, enklast är ändå att gå till källan för att få en korrekt beskrivning.

– Det är jättesvårt för oss att beskriva oss själva eftersom det är sån himla blandning, berättar Lea och skrattar. Det är nog lättare för dom som lyssnar på oss att beskriva vad vi gör än vad det är för oss.

– Så är det, fortsätter Madde. Det är ju hårdrock i popkostym, eller tvärtom poplåtar i metallkostym kanske. Fast det är nog egentligen mest metal med popinfluenser.

– Vi går ju ofta efter en sorts popmall, förklarar My. Vers, sen refräng och en massa da da da och så vidare. Melodierna är ju ofta väldigt poppiga, men det beror också lite på vem som skriver vad. Jag skriver ju mycket piano och sjunger så att det blir lättsjunget, sen ger jag det till de andra som gör riktiga riff av det. Jag kan ju till exempel inte skriva metallriff så det får de andra göra.

– Man kan säga så här, säger Lea. När vi skriver låtar utgår vi från helheten av låten, för att låten ska bli bra. Inte utifrån ett coolt riff, vad som låter ballt på trummorna eller vem av oss som ska stajla. Alla är alltid med på ett hörn när vi skriver låtar, alla får ta med sina egna influenser och vad man vill göra med låten.

Finns det ingen risk att ni blir spretiga om influenser och idéer kommer från så många olika håll?

– Tvärtom, ubrister Lea. När alla gett sina bidrag så blir det Imber. Nu har vi alla olika stilar och influenser men helheten blir alltid Imber. Hade vi bara haft liknande influenser skulle risken bara vara att det låter som något någon annan har gjort tidigare. När vi är med allihopa och skapar vårt Imber så kommer det inte att låta som något annat i alla fall!

– Vi är verkligen jätteotrue, berättar Lisette. Vi tänker alltid bara på låtens bästa, utan någon prestige eller tanke på hur det ska vara. Så om det till exempel passar med en jävla tamburin så kör vi med en tamburin även om det inte är så jävla metal. 

Vad händer för er i framtiden då?

– Giga, giga, giga, giga! nästan skriker My. Vi vill bara spela så mycket vi kan, det är det roligaste med att vara musiker, att få stå på scen och spela!

– Precis, stämmer Madde in. Vi håller just nu på att boka upp hösten med gig, sen kommer vi snart att släppa en till singel med video till. Men det är spela vi helst vill göra!

– Vi håller också på att skriva material till en fullängdare, berättar Lea. Men ja, vi får ju göra allt själva så vi får se när det blir av. 

– Men vi ska ju ta över världen, förklarar Lisette självsäkert men fortsätter, vi är ju inte uppe bland molnen. Vi förstår ju någonstans att det är jävligt svårt. Men det är ju ändå målet och då måste man sikta på det. Det är ju tyvärr kanske problemet med att bo i Sverige. Musikscenen här är ju så jävla stor, alla spelar ju liksom i band och det är ju inte jättemånga som kan leva på musiken i Sverige idag.

– Sabaton! utbrister My plötsligt. Dom lever som fan på musiken! Svenskar taggar ju på när något står ut som fan eller har vikingatema, Skitarg går det ju också bra för!

– Vi kanske borde bli vikingaclowner, skrattar Lisette.

– Men så är det nog, säger Lea. Det skulle nog gå bättre för oss om vi hade en mer utpräglad image. Om vi till exempel skulle stå där ute i tajta korsetter så hade det kanske varit mer intressant, men det är ju inte det vi vill göra, det är ju inte vi.

– Det är himla intressant det där, berättar My. Vi har ju aldrig sett oss som ett kön. Det är alla andra som säger att vi är ett tjejband, vi har aldrig tänkt på det sättet. Vi har aldrig utnyttjat att vi har tuttar och tagit på oss korsetter för att kanske bli mer intressanta på scen. Jag har aldrig sett mig som man eller kvinna i uttrycket, man är ju det man är, vi spelar ju bara musik!

– Jag såg mig ju som man ett tag, berättar Lea och skrattar. Men det gick ju över! 

– Vi är ju bara ett jävla band, menar My. Ett band som bara vill spela fucking jävla musik och ha jävligt kul!

Det kanske faktiskt räcker, att bara vara ett jävla band. Har man den närvaro och utstrålning som Imber har så borde det i alla fall räcka väldigt långt. Hur långt återstår att se, bandet har fortfarande en liten bit kvar till att vara lika bra på skiva som på sina fantastiska liveuppvisningar. Men att framtiden lovar gott för den talangfulla ensemblen är dock klar!

Satyricon, Maj 2015

Med sin progressiva, ibland kallad poppiga eller publikfriande, black metal har Satyricon vuxit till att bli ett av världens mest framgångsrika black metal-band. När jag träffar Frost, trummisen som vid sidan om Satyr utgör duon Satyricon, så är den lugna, metodiska och intelligenta framtoningen slående. Det är fascinerande att lyssna på hans eftertänksamma lugn när han försöker beskriva vad bandet är.

– Det är inte helt lätt att ge en omfattande beskrivning av Satyricon idag, börjar han. Det är ju ett black metal-band. Men vi har ju alltid haft en öppet kreativ och ambitiös linje, helt naturligt har det fört med sig en konstant utveckling. Har man då med sig att bandet funnits i nästan tjugofem år så förstår man att fenomenet blivit väldigt mångfacetterat. Vi har genom åren varit inne i ganska många olika territorier, även om vi alltid haft med oss vår specifika signatur. 

– Att försöka beskriva våran signatur är i sin tur också väldigt svårt, fortsätter han. Men det finns något med på alla våra skivor som någonstans definierar oss som band. Dom som gillar vad vi gör brukar alltid säga att det finns stora likheter mellan våra plattor hur olika dom än är. Även om man pratar om Dark Medieval Times, Nemesis Divina eller det senaste albumet (Satyricon) så finns det något där som gör att man bara efter ett par sekunders lyssning kan säga att det är en Satyriconplatta. 

Det går inte att säga emot honom, lika unik och utvecklad varje skiva är, lika lätt är det att hitta likheter. Det finns fans och kritiker som hävdar att Satyricon helt tappat sina rötter i den black metal man föddes ur, men det avfärdar Frost, eller Kjetil-Vidar Haraldstad som han egentligen heter.

– Det handlar ju om en tonalitet och energi som är typisk för oss. Vi befinner oss ju idag som jag sa tidigare, i ett öppet och dynamiskt landskap. Men vi har aldrig någonsin, trots att vissa tror och säger annat, glömt eller tappat den black metal vi kommer ifrån. Tvärtemot kanske, vi känner nog att vi har mer av den substansen som kännetecknar black metal nu än vi någonsin haft. 

Men åsikterna går isär när det handlar om black metal, det finns en progressiv del som brukar innefatta en bred musikalisk ådra men också en mer konservativ del, som anser att om det ska vara äkta så ska det också låta som i Euronymous källare/skivbutik. Vilken sida Frost tillhör står dock klart omgående. 

– För mig är black metal ett metalliserat mörker, mer konkret en helt specifik mörk atmosfär. Men det är kanske den metallgenren som är minst tekniskt specificerat, det handlar inte om ett speciellt sound eller en särskild vokal stil utan snarare om känsla, stämning och attityd. En mörk rå substans som förmedlas med olika medel för att ge mening och begrepp, utöver det så är det helt öppet. Jag tänker ju till exempel på Merciful Fate som ett black metal-band, men det ligger ju nära heavy metal rent musikaliskt. 

Men kan uttrycket vara hur som helst?

– I princip, menar Frost. Vissa håller stenhårt på det traditionella medan andra är mer okonventionella i sitt förhållningssätt. Det måste vara mörkt och atmosfärdrivet, egentligen en väldigt krävande och säregen gren men som ändå rymmer väldigt mycket möjligheter. En musikstil är född ur kreativitet som kommit ur innovation, genren kan inte bestå av en miljon band som försöker låta som Bathory gjorde på åttiotalet, då hade genren dött för länge sen.

Har ni aldrig kännt att ni skulle vilja göra en traditionell norsk platta, gå tillbaka till rötterna helt och fullt?

– Nej, säger han snabbt. Det har alltid varit vår mening att det är en genre som visserligen har ett behov av starka rötter. Men genren har nästan som ett organiskt liv, det måste få växa vidare, för något som är så speciellt och vitalt som black metal behöver ha näring och behöver hitta nya vägar. Vi har gått vår väg och vuxit på vårt sätt och det är så vi gör. 

Man hör ofta, när Satyricon kommer på tal, att ni är populistiska och driver på för att vara mer lättlyssnade. Brukar er utveckling vara forcerad?

– Nej, det har alltid funnits i vår natur, svarar han först kort men utvecklar sen. Den har alltid funnits där, vissa förändringar har vi såklart drivit igenom för att dom känts nödvändiga för oss. Men det mesta kommer bara naturligt utan att vi försöker, vi försöker hela tiden lära oss av musiken och hitta våra olika möjligheter. Det gäller att observera och vara öppen för de möjligheter som dyker upp.

Er spelning med Operasällskapet, är det en sådan möjlighet?

– Exakt, vi har lärt oss att hitta möjligheter som är potenta och bra för bandet, som kan bli något extraordinärt, förklarar han. Spelningen med Operasällskapet är precis en sån grej. När vi tidigt 2012 fick möjligheten att påbörja det samarbetet så slog vi bara till, det visade sig ju att det blev så bra att vi satsade allt på att få till hela konserten.

Som ni nu har släppt på en live-dvd?

– Ja, vi släppte ju hela konserten och det var grymt spännande, berättar han. Det var som att hela vårt bands karriär låg i skålen och låtarna blir ju unika med de nya körarrangemangen. Som nya låtar, helt specialskrivna för ett unikt tillfälle och dom kommer ju aldrig att kunna upplevas på det här sättet live igen. Det är ju också därför vi valde att släppa just den spelningen på DVD eftersom det är vad live handlar om i slutänden att vara i nuet, just den stunden och det kan man uppleva igen på DVDn.

Vad händer med Satyricon i framtiden då? 

-Det är väl själva tjusningen med livet, att vi inte vet, spekulerar Frost. I helvete heller att jag skulle vilja kunna säga helt säkert vad som händer i framtiden! Man kan aldrig förutspå det här bandet, vart det tar vägen, det bandet kommer vilja vara. Det vi vet är att det kommer att vara spännande och att vi är helt kompromisslösa när det gäller kvalitet. Så när vi går in i studion så vet vi att vi har bra musik med oss, det känner vi med det här bandet, att vi alltid kommer leverera på kvalitetssidan. 

-Utöver det, fortsätter han. Så vet vi egentligen inte, vi är öppna och kreativa just nu och det kommer att prägla nästa platta som kommer att komma någon gång under 2016. Vi har massor med material, inga färdiga sånger än, men mycket material och en del av kommer att framföras styckvis live här framöver.

Kommer det att bli något liknande som Pheonix från Satyricon?

– Kanske, kanske inte, förklarar han. Det är inte jättetroligt att det blir något sådant. Det blir antagligen något helt annat, men det kommer i alla fall att bli en väldigt varierad skiva, ännu mer dynamiskt än vad det brukar bara. 

Men ni kommer fortfarande hamna innanför ramarna för vad som kan räknas som black metal?

– Absolut, vi kommer att hamna i många olika intensiteter, stilar och musikaliska landskap, men black metal-närvaro kommer det absolut att vara där. Det är ju det både jag och Satyr brinner för, vår musik är byggd runt den och den kommer alltid att komma ifrån den själen. Black metal kommer att fortsätta vara navet i vår musik, sen om vi kommer att hitta massa olika inriktningar och influenser så vill vi alltid ha förbindelsen till just den centrala närvaron.

Närvaron är ett återkommande inslag, när Frost i sin stillsamhet berättar om deras musik men även i tidigare släpp och när dom spelar live. Satyricon skapar sina egna vägar genom black metal-landskapet och det verkar onekligen inte som att det kommer att ändras. Med Satyr i spetsen och Frost som den oundvikliga dynamon bakom trummorna så står det klart att framtiden är spännande, om det kommer att bli lika bra som i historien återstår dock att se. 

Kamelot, Maj 2015

Kamelot, Maj 2015

Så låter det när gitarristen Thomas Youngblood, den enda medlem i Kamelot som varit med sedan starten 1991, beskriver uppföljaren till fullträffen Silverthorne. Även basisten Sean Tibbets var med i Kamelotvaggan, lämnade bandet redan 1992 men är sedan 2009 återigen en del av Kamelot. Även svenske Tommy Karevik är relativt ny i sammanhanget och debuterade i bandet 2012 på just Silverthorne. Musicstage tog chansen att prata med Karevik och Youngblood när dom var i Stockholm tidigare i våras.

– Till en början var jag förstås lite nervös och faktiskt rädd, berättar Karevik när han får frågan om hur det var att komma in i bandet. 

– Skulle bandet acceptera mig, skulle fansen? fortsätter han. Men redan på en gång var alla jättestöttande, både bandet och fansen slöt upp direkt och hyllningarna från media gjorde det ännu lättare att komma in i bandet. Det var förstås en stor hjälp att Silverthorne var ett så starkt album, men det är framförallt när publiken ser oss live som dom ser hur bra det fungerar. Som band har vi jävligt roligt på scen och alla ser hur vi trivs ihop och hur bra vi är tillsammans.

När vi ändå är inne på det, ni har ju ett rykte om er att vara ett väldigt hårt arbetande band med mycket tid ute på turné, hur fungerar det för er att vara ute så mycket och sen direkt in i studion och sen ut igen?

– Det kan förstås vara väldigt stressande ibland, förklarar Youngblood. Men vi skulle nog alla bli väldigt rastlösa om vi tog mer tid ledigt. Sättet som vi gör det här på, det fungerar för oss, även om det kanske skulle vara lite lugnare med mer ledig tid så skulle det nog inte fungera. Nu är det nästan två och ett halvt år sen vi släppte en skiva senast och det är för lång tid att vänta bortåt tre år, så timingen med Haven var helt rätt.

Diskussionerna om Kamelots förkärlek till konceptalbum ledde till att bandet menade att Haven inte skulle bli ett koncept. Det visade sig stämma sådär, även om plattan inte har en kronologiskt ordnad tillvaro så berättar den ändå en historia. Hur är det egentligen, har Haven en bärande idé eller inte?

– Nja det var ju aldrig meningen, förklarar Karevik. Men sen när vi började skriva och allt textmässigt liksom faller på plats så märker man ju att saker håller ihop. Skivan har defenitivt ett övergripande tema och en stämning som håller i sig hela tiden. Vi har ju någonstans försökt att föreställa oss världen som den är på väg att bli. Med sociala medier och den sociala stressen över det perfekta livet, så på ett sätt är det ett konceptalbum, men egentligen inte.

– Ja, ungefär så är det, menar Youngblood. Temat är ju ett uppror, mot korrupta system och teknologi. Det skapar tillsammans med musiken en slags väldigt vacker melankoli. Plattan tar fansen på en känslosam resa över hela spektrat, så visst finns det ett övergripande tema, men det kanske ändå inte är ett konceptalbum.

Ni kommer till Sverige på turné senare i höst, ser ni fram emot att komma hit och spela?

– Ja verkligen, utropar Karevik entusiastiskt. Det är ju hemmaplan för mig, speciellt Stockholm och eftersom jag har mycket vänner och bekanta här så är det väldigt speciellt. Men samtidigt jättenervöst, jag spelar hellre för trettiotusen okända än tio personer jag känner, för mig är det jätteskrämmande. Men det är ju också en del av varför det är så kul att spela i Sverige, det håller en på tårna och jag måste ju verkligen prestera här.

– Jag verkligen älskar att spela här, fyller Youngblood i. Fansen i Sverige är alltid helt galna, ofta kan man höra att publiken i Sverige är ganska så tråkig, men vi har aldrig upplevt det så. På Kamelotspelningarna vi gjort, framförallt i Göteborg, ger verkligen publiken allt och det är helt fantastiskt!

Kamelot dyker upp på Trädgår’n i Göteborg den 25:e september och på Debaser Medis i Stockholm den 27:e september. Ett tips är att försöka vara på plats något av datumen, för det är ett taggat band med en väldigt bra skiva i ryggen som kommer på besök.

Pin It on Pinterest

Share This