Teddybears är party. De är energi, kaxighet och ett jävla ös helt enkelt, så mycket visste jag. Detta bevisas tämligen omgående när den inledande instrumentella låten är avklarad och de drar igång Automatic Lover. Jösses.
Jag står vid mixertornet och har ett veritabelt hav framför mig, ett gungande, hoppande hav som inte verkar ha gjort annat än att ha väntat på att få se tre män med förvuxna björnhuvuden på sig. Ett tacksamt grepp är att deras backdrop fungerar…
Några minuter innan de ska gå på är det oroväckande tomt framför scenen och jag kollar faktiskt i schemat om jag är vid rätt scen, men strax därpå börjar publiken komma springandes, bokstavligt talat.
Deras musik är ganska svårdefinierad men boogieinspirerad punkrock borde ligga nära till hands. Det eller ”som ZZ Top fast tyngre” som grannen i publiken uttryckte det under en av de mer svängiga låtarna.
Samtidigt är det indieposer på scen för hela slanten, men med så mycket…
Till Siesta! har hon med sig ett sexmannaband som får hela festivalen att svänga och gunga på höfterna i solskenet. Med 20-talsutstyrsel på Amanda själv och ett vitt spann på musiken är det showtime för hela slanten och både trombonist och trumpetare tar alla chanser till solon medan basisten lattjar runt med ståbasen.
Det är jazzinfluenser, det är ragtime, det är modernt – Amanda Jenssen gör sin musik på sitt sätt och det syns på scen att hon trivs…
Redan under introt till Tillbaks till Trehörnsgatan har Ossler stråken framme och gnider på gitarren, faktiskt precis som vanligt! Men mer ovanligt är att tv-skärmen vid sidan av scenen är svart, till förtret för alla de runt mig i höjd med mixerbordet och som inte är riktigt lika långa som alla andra.
Men det ska de nog vara tacksamma för, de eländiga stroboskopen vi fick stifta bekantskap med under vinterturnén är nämligen kvar under Miss Huddinge -72. De återkommer dessutom…
Tyvärr är största scenen alldeles för stor för Pelle Ossler och starttiden arbetar inte heller till hans fördel, halv sex på eftermiddagen i strålande sol. Men en trogen publik har ändå hittat dit, även om en scen av Chilis storlek och intimitet hade varit mycket bättre.
I grund och botten har han en hel del bra melodier och tänkvärda texter, men tyvärr tar mängder av sjukt distade gitarrer, framkallade rundgångar och rent allmänt slammer udden av det hela. Men här…
Musiken i sig tangerar gränser bland annat mot Markus Krunegård och Håkan Hellström med sin energi och snabbhäftande melodier. Likt Håkan balanserar hans röst ständigt på falsksångens rand, men ibland faktiskt lite mycket om jag ska vara ärlig, speciellt i de högre registrena.
Hans fyrmannaband är propert klädda i indieutstyrsel 1A medan han själv har dragit på sig en rejäl päls kompletterat med indianfjädrar som ser ut att komma från närmsta leksaksaffär. Eftersom det är första gången jag ser honom…
Han står där och ser helt oskyldig ut och bara jag ser honom så fylls min kropp av glädje. Med sin sanslöst falska röst som ibland ger ifrån sig konstiga ljud ger han oss det vi vill höra.
Han berättar om sin språkundervisning, att svenskar inte gillar hans undergroundmusik och om Pedro som kör en Techno-låt på sitt dragspel.
Till låten Slå Mig Med din Rytmenpinne så kommer, som han säger, en blond svensk skön het upp på…
De debuterade 1986 med Enjoy the Creeps men deras största hits var låtarna Ooh – I Like It! Och Smash! I början av 90-talet.
Tyvärr blir det strul och när de ska börja spela så får vi i publiken istället oss ett soundcheck med strulande teknik och en mindre glad Robert Jelinek. De går av scenen igen och återkommer nästan en halvtimme senare. Trist och jag vet inte om det var bandets eller teknikernas fel. Några i publiken var väldigt…
80-talet genomsyrades mycket av Synth på musikfronten. Alphaville är från Tyskland och bildades 1983. Idag är det bara sångaren Marion Gold som är kvar av det forna bandet. Deras första album Forever Young släpptes 1984 och innehöll flera hits. Låten Forever young, Big in Japan och Sounds like a melodi.
Nu står han här på scenen i Växjö med sitt nya Alphaville och naturligtvis är publiken stor som vill höra bandet. Han ser inte ut som jag minns honom…
Nu står de alltså på en scen i Växjö, tyvärr utan någon av de forna medlemmarna. Två av dem har gått bort. Andy Scott, som är den enda som är kvar av The Sweet är tyvärr inte han heller med ikväll på grund av sjukdom. Andy ersätts av Martin Mickels som verkligen står för öset i bandet. Kul att se!
Så egentligen är det inte Sweet alls som står där uppe.
Brian Connolly som var Sweets ansikte utåt lämnade gruppen…