Konsert

Med God Damn You känns det som att han äntligen har hittat sitt rätta element, där han trivs och där han hör hemma. Men även kvällens spelning på supertrevliga Nybergs sportbar i Katrineholm lämnar en hel del att önska, främst i konsekvensen. Avsaknaden av övertygelse i den coversoppa som framförs är nästintill bedrövlig, medan närvaron i det egna materialet är fantastisk. 

Såväl outgivna alster som fräscha God Damn You och kvällens release Neverneverland  levereras med en styrka och tilltro…

Musiken är fövisso välkomponerad, stundtals trevlig, stundtals ångestgränsande men det är Karlssons förmåga att leverera något äkta som skapar behållningen denna kväll. Det spelar ingen större roll att det inte alltid låter perfekt, att inte alla toner ligger där dom borde, det mesta sminkas över förtjänstfullt i just uttrycket. Det enda som är lite tråkigt är att publiken är så manfattig och att fler borde ha fått ta del av en flerdimensionell spelning.

Rösten bär hyfsat igenom hela konserten och Coopers scenpersonlighet lyser så starkt att ingen lämnas oberörd. Skräckrocksfadern visar verkligen att han fortfarande kan leverera scenmagi och dessutom få med sig den vanligtvis halvljumma publiken på Gröna lund. Mellansnacken är totalt frånvarande på ett väldigt befriande sätt, även om dom till viss del ersatts av teaterinslag och gitarrsolon signerade supercoola Nita Strauss, vilket bidrar till det höga tempot och energin. 

På det stora hela är det väldigt skönt att få ett…

Det dröjer ända till det att klassikern Rebel Yell rivs av innan den uppsamlade kraften släpps loss och publiken äntligen får se Idol tända till på scenen. Det varar dock inte länge för gitarristen Steve Stevens får återigen gå bananas med ett obegripligt och alldelels för långt solo mitt i låten. Gissningen är väl att frontaren helt enkelt inte klarar av att köra hela linan ut, han måste ju få vila lite. 

Det finns inte mycket att sjunga hem den…

Det är egentligen bara under avslutande Coma White som han hittar hela vägen fram till det ångestfyllda mörkret utan att det känns tillgjort. Den välavvägda tyngden och kraften som länge förknippats med Manson återfinns trist nog bara i kvällens bästa bidrag Angel With Scabbed Wings. I övrigt är ljudbilden inte bara intetsägande utan direkt feg, ljudet är absolut inte dåligt men väldigt oengagerat. Låtar som Sweet Dreams (Are Made Of This) och Personal Jesus förvandlas till varsitt intetsägande antiklimax och…

Under de senaste veckorna, det vill säga allt sedan dess att Brandon Flowers släppte sin andra soloplatta The Desired Effect, har jag och min kompis Sam skickat en hel drös sms om exakt hur bra plattan är. Slutsatsen är att vi tycker att den är svinbra. Det är väl lite oklart varför det krävdes så många sms för att komma fram till det men för egen del så tror jag det beror på den där besvikelsen. När Brandon Flowers…

När duon intar Nalen i Stockholm fungerar det mesta, Satyrs stämma ljuder elakt genom salen, förstärkt av Frosts frenetiska trumspel. För det är i dessa två kvarvarande medlemmar vi hittar Satyricons hjärta och själ även live. Frost visar ännu en gång att han är en av genrens absolut bästa skinnbankare när han med perfektion levererar blastbeatskrevader som livemusikerna (Anders Odden, Steinar Gundersen, Diogo Bastos och Håvard Jörgensen) kan bygga en ondskefull stämning kring.

Att Satyr använder sig, i motsats…

Det var längesedan jag såg Love Antell live och det har ju hunnit hända en del sedan dess. Eller snarare så har Så mycket bättre hänt. Frågan är om det är en för- eller nackdel. Jag är minst sagt kluven. Kanske är inte Så mycket bättre min största invändning så mycket som samarbetet med Pär Wiksten. Jag kan inte sticka under stol att jag föredrar Loves tidigare material än det som är hämtat från senaste soloplattan Barn av Amerika. Låtar…