Man håller med Erik Mårtensson (sång) i spetsen ett högt tempo, mellansnacken är snygga och driver hela tiden giget framåt.Bandet bjuder dock också på en och annan ballad som inte gör mer för spelningen än att sänka tempot, som med relativt trista About To Break, men överlag har man skapat en fin setlist till bredden fylld med godbitar som I Don’t Wanna Say I’m Sorry från Armageddonize eller trevliga To Mend A Broken Heart.
Det är undantagslöst jättetajt, Robban…
Nåväl, bandet har kommit till Bryggarsalen för att leverera, ganska så snart så det klart att Nominon är den i särklass mest erfarna och även bästa akten under festivalen. Från start till mål sätts ett furiöst tempo som egentligen bara bryts när Henke Skoog berättar för publiken vilka as de är eller för att kasta en inte så välriktad ölflaska. Man kan förstås ha synpunkter på Skoogs knasigheter, eller så tar man det för vad det är och den…
Bandet har, precis som många andra på undergroundscenen, dock lite svårt att förpacka musiken. Energin och aggressiviten är påfallande närvarande, i det rent musikaliska, men bandet har svårt att förmedla den i utstrålning. Det blir faktiskt lite trist att se på och det som gör musiken så kraftfull återspeglas tyvärr bara stundtals i scenspråket. På det stora hela taget bjuder bandet ändå på en fin dos med underhållning och levererar utan att fulkomligt övertyga.
Även Joey Tempests insats på plattan ger ett ytterst intressant uttryck, med en helt annan dimension än han någonsin visat upp förut. Det är visserligen inte alls lika tekniskt briljant som vanligt och vissa partier är forcerade och stelbenta, men rösten har aldrig varit såhär inbjudande innan. Det finns så mycket djup, så mycket känslor och inte enbart den vanliga upputsade ytan av perfektion.
Plattan är överfull med intressanta spår, inte en enda låt känns överflödig eller utan sin självklara…
Oliver Palmquist som med sin respektingivande persona och relativt artikulerade growl gör ett fantastiskt jobb bakom micken, så länge musiken ljuder. I de improviserade mellansnacken går han ofta bort sig, blir stimmig och han är inte helt sällan nära att ta livet av det fina tempo bandet bygger upp. Det är lite synd, för så fort han blir buren av resterande orkester så är han en av de bästa frontmännen på Stockholms undergroundscen.
På det hela taget ger i…
Corrosive Carcass slår visserligen upp öppna dörrar, några gränser utmanas inte, men man gör det på sitt eget sätt så att det hela tiden hålls spännande. Den egna tonen och uttrycket glöms aldrig bort i strävan efter att låta så mycket dödsmetall som möjligt. Kan bara bandet utveckla sin låtkatalog utan att tumma på sina egna referenser finns det en massa härlig potential!
Jag undrar hur många som är här för att de gillar filmmusiken men inte kan så mycket om Yann Tiersen utanför filmen, och hur de ska uppleva konserten. Jag blev nämligen lite överraskad första gången jag såg honom spela och inte fick höra de låtarna jag blivit kär i. Men å andra sidan så fick jag upptäcka en för mig helt ny sida av Yann Tiersen, en sida jag också blev kär i. Hans musik är experimentell och innovativ,…
Vad man däremot skänker är fina blastbeatkrevader och en härlig tyngd, i sin brutaldödsgränsande metal hittar Desolator ofta rätt. Giget skulle visserligen må bra av lite större dynamik, både i musiken och i scenspråket. Det händer inte jättemycket på scen och det som händer är synkroniserad headbanging, för mycket hårflängeri ger ett alldeles för introvert uttryck som lätt blir trist.
Men, kvartetten fyller ut Paganizers skor hyfsat och den lilla publiken som behagat stanna kvar i Bryggarsalen bjuds på…
Det finns bitar och låtar där thrasharna hittar rätt, där avsaknaden av en extra gitarr inte är påtaglig. The adaptive satanist och where is your god är två inslag där Nattas hittar hela vägen hem, där de fina riffen får den tyngd och utrymme de förtjänar. Men bitarna där Mouths fantastiska growl inte räcker för lyfta helheten och där basen inte klarar av att kompensera för det som saknas i tyngden är alltför många. Överlag är det ett bra…
Setet är genomgående intressant, bra fart och det är på det här viset thrash ska framföras. Rötterna ligger fint i åttiotalet men utan att helt låsa sig fast i Bay Area-giganternas fotspår och man vågar hitta sin egna väg genom musiken. Obscyria blåste in med välbehövlig energi till Bryggarsalen, fint säger jag.