Bandet bjussar dessutom på en ordentlig föreställning, visst det låter inte genomgående supertajt och ljudbilden är något grötig men man kompenserar med en ordentlig portion energi och ett scenuttryck som är ovanlig bland så små akter. Kvintetten ger järnet men det är tillräckligt återhållsamt för att publiken ska kunna ta emot intrycken och att allt inte blir kaos.
Det är egentligen bara att lyfta på hatten för en grym show utan några egentliga dalar, men där inslag som Insomniac och…
…
Förutom det vanliga bandinnehållet; gitarr, bas och trummor, har de trombon, klarinett, trumpet, fiol och diverse maracas. Blåsarna är i perfekt symbios och de tre sångerskorna är väldigt tajta i sina stämmor. Jag är otroligt imponerad över hur bra de är på sina instrument, alla får en chans att visa upp sina färdigheter i olika solon. Hur enkelt är det att sola på trombon liksom?…
Första låten går hand i hand med den röda rosen; en äkta finsk tango som passar perfekt till Saijonmaas mörka, fylliga röst. Hon blandar finska och svenska, vilket är uppskattat av publiken. Hon pratar även lite finska då och då i mellansnacket och det verkar vara många finländare där som jublar och svarar på något jag antar är en fråga från Saijonmaa. Hon pratar mycket om att…
Mellan låtarna är hon magnifikt duktig på att prata med oss. Det blir som en extra låt att lyssna på hennes melodiska röst och poetiska ord. Vid ett tillfälle läser hon en dikt om arv och att vara den man är oavsett ursprung och det blir som en fantastisk poetry slam som frambringar stora applåder och gåshud på mina armar. Inför de flesta låtarna berättar…
Rent musikaliskt är det extremt tajt, men något annat bör man inte vänta sig när rytmsektionen består av Sveriges kanske bästa trummis, Adrian Erlandsson (At The Gates, Paradise Lost, ex. Cradle Of Filth med flera) och den basspelande Björler-tvillingen Jonas (At The Gates) som även han får räknas bland Sverigeeliten.
Även Aros ångestfyllda och råa stämma håller otroligt hög klass igenom hela setet och hans fantastiska scenpersonlighet lyfter giget till höjder som den genomvåta publiken förtjänar.
Nej, det är…
Kvintetten ligger bekvämt och skvalpar i den andra vågens black metal, blastbeatsen avlöser varandra och tremoloriffen driver på musiken men man klarar inte av att sticka ut nacken och då blir det stundtals lite trist. Dock så är det ett musikaliskt gäng som står på scen, det är trots det enorma tempot förbluffande tajt och P. Locust bevisar att han är en strålande trummis.
Det som dock är den stora behållningen med spelningen är ändå H. Sulphur och hans…