För mig så börjar spelningen lite segt men kommer sen snabbt igång till andra låten, High And Low (som är en av singlarna från skivan). Publiken är med från första låten, främst fyra-fem unga killar som dansar loss ordentligt och försöker förgäves få med sig alla andra. Lite svårt kanske då känns som majoriteten i lokalen är 30 år och uppåt som föredrar att digga i lite lugnare form.
Jag blev först mycket överraskad, hade förväntat att denna slutsålda…
Indierockbandet We Are The Storm från Uppsala släppte 2011 sitt debutalbum To The North Pole. Plattan väckte ganska snabbt mitt intresse och har spelats ganska frekvent hemma på min kammare. Naturligt var väl då att jag såg fram emot att se dem spela live och till en början infriar också bandet mina förväntningar.
Det är tajt och energirikt redan från första ackordet. Speciellt slås jag av frontmannen Staffan Bloméns inlevelse när han sjunger, då han bokstavligen tar i från…
Galan inleds av Veronica Maggio som framför en suggestiv och snygg version av Mitt hjärta blöder till publikens jubel. Att en av 2011 års mest framgångsrika artister får öppna galan känns helt naturligt. När kvällens värd Salem Al Fakir hälsat oss välkommna är det dags att börja prisutdelningen med priset till Årets grupp. Tove Styrke är på plats och kan räcka över priset till killarna i Deportees. Tempot är högt och knappt har kvällens första pristagare klivit av scenen…
Överlag påminner Nånstans ska man va om vågen av förortsromantik som vi fick år 2004, när ingen ville veta vart vi köpt vår tröja. Under första lyssningen sitter jag och småler för mig själv, speciellt när han sjunger om Möllan, alltså stadsdelen Möllevången i Malmö, där jag själv är bosatt i utkanten. Igenkänningsfaktorn är enorm under textrader som ”Vi flyttade till Malmö år 2003. Vi hittade en riktigt liten lägenhet. Och vi sa den låg på Möllan. Men ärligt talat…
Bandet går verkligen ut stenhårt med inställningen att knocka det övriga finalfältet och när de lovar att höja tempot ytterligare i andra låten kan jag inte för mitt liv förstå hur det ska gå till. Men döm om min förvåning när det lyckas! Det här är faktiskt riktigt kul att titta på även om mina öron kanske inte uppskattar det till fullo.
När hela finalfältet har gjort sitt kan jag ganska fort konstatera att det är just Reenact som jag…
Bandets högt satta mål är att bli ett av världens största band. De har en bra bit kvar dit. Det känns ganska ointressant och spretigt. Lite som om de inte vet vilket ben de ska stå på. När sångaren i till slut slänger av sig gitarren och kastar sig ut i publiken ser han mest galen ut. Mina öron är redo att ge upp och jag längtar efter att få dra ur kontakten. Juryn är dock lite mer positivt inställd…
Efter att ha släppt två plattor och turnerat världen över så blev bandet av med skivkontraktet och får därför stå på scenen ikväll som ett osignat band. Jag vet inte om all denna erfarenhet är så positivt för de känns inte lika hungriga som övriga band. Förvisso är mina öron väldigt glada att sångaren faktiskt sjunger men det hela blir lite för statiskt och stillastående för mig. Skickliga musiker – absolut. Men de bjuder helt enkelt inte på någon riktig…
Bandet säger själva att de hämtat inspiration från band så vitt skiljda som Iron Maiden och Lamb of God. Jag själv hör jag lite Rage Against the Machine inslängt i mixen. Om det är meningen? Ingen aning. Men om det är något positivt jag ska framhålla så blir det just det.
Juryn tycker det är skitbra, jag tycker mest att det ringer i öronen. Det är varken njutningsfullt att titta på eller att höra. Det är för mycket skrikande gitarrer och misshandel…
Inför ett nästintill fullsatt Babel kliver Jakob Hellman & Nerverna upp på scenen. Jag småler lite vid tanken på att bandet kallar sig för Nerverna när det är allmänt känt att Jakob lider av scenskräck, vilket märks, tyvärr. Nog hjälper den värme som publiken bidrar med lite. Ibland får vi glimtar av en artist som är charmig och nästan lite självironisk, som bjuder på sig själv. Men ofta känns det dessvärre lite stelt och Jakobs röst låter alltid som om…
Redan öppningslåten Tomorrow Has To Wait skvallrar om att det är ett betydligt mer avslappnat band jag ser den här gången. Sångaren Peter Morén lovar att de ska ge allt och de gör de verkligen. Det är hoppigt, spretigt och väldigt, väldigt underhållande. Publiken är lite mer tvekande och återhållsam till att börja med, det är egentligen inte förens världshiten Young Folks drar igång efter mer än halva spelningen som ytan framför scenen förvandlas till dansgolv. När den sedan tjusigt…