Hanna Turis drömska melodier tillsammans med hennes mjuka sång ackompanjerat av piano är en perfekt start på dagen. De ekar ut över den lilla dalen där scenen är belägen och publiken ligger utströsslade här och var i backarna och lyssnar.
Hon tar oss med på en resa bland livets toppar och dalar, bland kärlekshistorier och nyårsönskningar. Till skillnad från på albumet Some old tapes där hon har sällskap av en större sättning instrument är det idag bara hon och pianot…
Att lägga av när man står på topp är det inte många band som gör, men eftersom The Ark alltid gått sina egna vägar är det exakt vad de tänker göra. Tack och lov har de vett att göra det med en rejäl sommarturné och därmed är förväntningarna minst sagt stora på Siesta! när det börjar mullra framför det stora svarta draperiet som döljer scenen.
Publiken har väntat länge och underhållit sig med The White Stripes Seven Nation Army under…
{joomplu:29831 left}Det här är ett band som är vana vid att spela live, det märks. Jag känner av en bra scennärvaro hos alla bandmedlemmar och det är inte svårt för dem att engagera publiken. Musikaliskt sitter allting där det ska och det är ett grymt drag. Att Young Guns inte är mer etablerade än vad de är kan jag endast tänka mig beror på att det finns så väldigt många andra band inom samma genre idag och det är därför…
The Kooks kan närmast beskrivas som det ultimata brittpopbandet, typiskt brittisk utseende på herrarna i klädstil och allt, medan den gitarrbaserade musiken trampar hemtamt i fotspåren efter The Beatles och nyare band som Oasis. Helt klart i min smak!
Sångaren Luke Pritchard är en av de som sjunger i Håkan Hellström-divisionen, det vill säga de som ständigt balanserar på falskhetens rand. Men han har bra koll på sin röst och ramlar aldrig över pinsamhetens gräns, även om det är nära…
Publiken är absolut med på noterna med mycket handklapp och dansande. Av bandet får vi uppmaningen att ”Alla måste dansa! Alla måste vara lika svettiga som vi är på scenen!” Och dansar det gör vi (nästan) allihop. Dansas gör det även på scenen. Det dansas till och med limbo. Musikfall genomför en udda typ av presentation av bandmedlemmarna genom att låta dem en och en dansa limbo med sina instrument. Fast det blir ju förstås lite svårt med ett trumset…
De äntrar scenen iförda vita masker som får mig att tänka på V for Vendetta och undrar om de likt Teddybears tänker ha de på hela konserten, men redan efter första låten åker de av. Ganska tacksamt faktiskt, det hade blivit lite väl distanserande annars.
Ljudmattan de lägger ut är omfattande med två gitarrer som backas upp av bas och trummor i vanlig ordning och det är mycket lek med rundgång, svajarmar och allmänna få-instrumentet-att-låta-ljud. Detta gör att Erika Roséns…
{joomplu:29784 left}Sångaren och tillika bandets grundare Daniel Kadawatha hoppar runt på scenen som en liten kanin. Han sjunger oerhört bra med en intensiv inlevelse och verkar ibland bli alldeles uppslukad av sin egen sång. Dock kan jag ändå känna att det fattas en kontakt med publiken, att det finns något bakom den där svarta lockiga luggen som behöver komma fram och visa sig i dagsljuset.
Det känns lite oturligt för bandets skull att de spelar så tidigt på dagen. Deras…
De minsta scenerna är egentligen de roligaste eftersom man aldrig vet vad man får. Introvert pianoklinkande, hönsfjäderbeprydda sångerskor eller nästa Adam Tensta?
Tex Avery visar sig vara ett band i den hårdare men fortfarande melodiösa skolan, med en sångare som håller ut tonerna likt Bruce Dickinson och en basist som growlar så mycket han orkar. Lite märklig kombo i min värld, men det funkar ju!
Vi får höra mycket från EP:n Trying To Deal With God (bland annat Chasing The…
Titelspåret, Peter Pan Syndrome, är en typ av hyllning till ungdomen och brottas med dilemmat om att inte vilja bli vuxen. Andralåten I’ve been up är en glad och energirik melodi som får mig att känna lite samma känsla som när jag första gången hörde Håkan Hellström. Nu menar jag inte att Joel låter som Håkan, det gör han inte alls, men det finns en ungdomlig energi i musiken som påminner om Duracellkaninen Håkan. Grädden på moset är den…
Stämningen är på topp och alla är förväntansfulla, det är trångt och ljuset på scen ger en känsla av mysbelysning och fotograf Annie noterade att det användes rökelse nere vid scenkanten.
Båda syskonen har speciella/unika röster som kompletterar varandra bra. Jag såg nyligen en intervju med duon där berättade de om sin musik och vem som skriver vad. De skriver oftast de låtar de själva har leadsong på. De vägde upp spelningen bra och sjöng i princip varannan låt…