Jag, som alla andra, upptäckte HIM tack vare Wicked Game och hade Razorblade Romance i princip på repeat i cd-spelaren. Nästa platta, Love Metal, funkade också bra, men sedan blev det lite väl mörkt på albumen efter det. För att inte tala om de märkliga Uneasy Listening.
Men detta är bättre. Enormt mycket bättre!
Ville Valos baryton låter fantastiskt och de mest suicidala texterna har fått stryka på foten för texter om – faktiskt – kärlek. Samtidigt, med melodier som…
Jag måste ju tillstå att jag aldrig hade hört talas om Emelie Rose innan hennes EP damp ner hemma hos mig och därför hade jag ingen som helst aning om vad som väntade mig. Det blev en positiv överraskning och jag blev riktigt förtjust i hennes souliga pop. Samtidigt som snöflingorna föll utanför mitt fönster bjöds jag på musik som fick mig att längta efter sol och värme. Ni vet sådant som man bara kan drömma om så här års…
När Thåström hittat ett koncept han gillar håller han fast vid det oavsett vad. Lamporna i de avsågade oljefaten i kulissen har hängt med många år vid det här laget, likaså trummisens utbud av märkliga saker att slå på. Men det gäller också musiken, på gott och ont.
Det är få förunnat att ha en sådan diger låtlista att plocka guldkorn ur, guldkorn som både är extremt välkända och väldigt väldigt många. Man behöver sannerligen inte ha varit punkare…
Till dagens konsert har jag hunnit lyssna in mig lite på herrarna (tack Spotify för det!) och jag har inte blivit mindre imponerad av Johns sätt att få sin gitarr att låta som minst två och dessutom lyckas med konststycket att klämma in en bas där någonstans också. Jag begriper inte hur han gör det, men det hörs!
Andra halvan av Johnossi, Oskar, är aktiv på sitt håll också, bakom trummorna. Under 18 Karat Gold håller hans hihat på att…
Jag tror inte någon i detta land kunnat undgå Joakim Thåströms utveckling. Från punkrebell när Ebba Grön slog igenom för trettio år sen, via pop/rock i Imperiet och industrislammer i Peace, Love & Pitbulls till hans solokarriär som nu landat i dagens konsert på Annexet.
Med de senaste, minst sagt utlämnande, albumen har han gått och blivit folkkär igen – något han tydligen värjer sig för. När Imperiet hamnade på Svensktoppen med Märk hur vår skugga på 80-talet var det…
Jodå, det kan det sannerligen. Att Stockholmsdoun endast består av John på gitarr och sång och Ossi på trummor låter lite klent, men ljudbilden blir sannerligen inte att leka med. John har en akustisk gitarr som han flyhänt behandlar och får de mest imponerande ljud ur, mycket tack vare sinnrikt kopplade förstärkare i bästa The Edge-stil. U2-gitarristen får också ett väldigt speciellt ljud ur högtalarna, men att få honom att avslöja hur de är kopplade? Ånej.
Som förband till Thåström…
Jag måste erkänna att jag var lite tveksamt inställd till den här skivan när jag först fick den och det dröjde länge innan jag faktiskt lyssnade igenom den. Något som jag bittert ångrar i efterhand… Jag blir omedelbart barnsligt förtjust i inledande spåret Row Your Boat, kanske för att den har lånat en textrad från en barnvisa? Den låten känns som en behaglig ingång till den betydligt mer allvarligare About To Leave, en låt som handlar om att bryta upp.…
Så här långt har vi hunnit se hur artisterna en efter en passerat förbi på röda mattan. Först ut var rockarna i Dead By April. Gissningsvis hade de bråttom in då deras sångare Jimmie Strimmel direkt la sig under nålen för att göra en helt ny tatuering. En annan som stack ut var Sofia Jannok, nominerad till Årets Folkmusik/Visa, som bär en otroligt vacker klänning.
Sen rullar det bara på; Anna Järvinen, Idol-Tove och Laila Bagge poserar vant för kamerorna.…
Nu är det dags och in på scen kommer äntligen Noice Forever.
När jag såg originalbandet Noice sist så var jag ung, det måste varit cirka 30 år sedan. Då åkte alla ungdomar till ett ställe som hette Stallet. Mängder med raggarbilar och bussar åkte dit, det låg ett par mil söder om Kalmar ute i skogen. När jag står här på Palace så befinner jag mig i minnet på Stallet och tycker synd om dagens ungdomar i Kalmar. Det…
Min oro är dessutom befogad, för många är de band som försökt ruska liv i sina avsomnade karriärer och floppat katastrofalt, medan andra har en eller två succéplattor långt bak i tiden och där publiken kommer för att höra deras gamla låtar istället för de nyutgivna.
Om man vill vara lite elak kan man applicera bägge dessa scenarior på mina gamla hjältar från Upplands-Väsby, men när jag väl infinner mig på Hovet märks det rätt snart att Europe gjort…