Beth Ditto är inte en liten kvinna. Hon vill själv kalla sig för fet, så okej, Beth är fet. Hon har också en stor, fantastisk röst. Jag har svårt att slita ögonen från henne, hon är verkligen en stor scenpersonlighet som far runt som en studsboll över scenen. Jag förstår inte hur hon orkar! I publiken är det också fullt ös och många dansar med till deras minst sagt medryckande musik. Jag har själv svårt att stå still och det…
Kackelstugan, som ligger mellan Färjestaden och Borgholm, är ett alldeles underbart litet ställe. Där finns boende, en årlig utställning av konst, mat, dryck och med många bra artister under sommaren. I en liten nyrenoverad lada finns det plats för ungefär 130 personer. Nu när jag sitter här och ska försöka få ner hur spelningen var, vilka låtar som spelades, mellansnack och publikreaktioner så känns huvudet alldeles tomt. Jag är fortfarande efter två dagar helt lyrisk av spelningen. Förra året när…
På 80-talet lyssnade jag sanslöst mycket på Dan, han var verkligen en av de största för mig då. För två år sedan såg jag honom på samma ställe som idag. Det var bra men inte så att jag blev tårögd, så förväntningarna inför kvällen var sådär. När jag idag gick över Västerportsbron så tänkte jag tillbaka på de sånger jag förr älskade, som snurrade om och om igen på grammofonen. Brunnen stad, Isvit, Vildrosor och tistlar, Vykort, vykort, Solregn, Bella…
Solen har börjat gå ner och skiner ner på publiken genom trädkronorna, det är mycket stämningsfullt, känns verkligen inte som att man står i centrala Borlänge.
Nation spelas och Laleh vill tillägna den till soldaterna i Irak. Mot slutet av låten tar hon verkligen ut på tonerna och sjunger riktigt vackert, där det märkbart ligger ett eko på för att dra ut det ännu mer. När rösten ekat ut och låten tystnat tittar Laleh på sitt band och hon ber…
Peace & Love fortsätter sin tradition att boka stora gamla band, men som ändå drar galet mycket folk än idag. Tidigare har vi bland annat sett Iggy Pop, Alice Cooper och Sex Pistols i Borlänge – i år dök det upp ett långhårigt gäng i spandex vid namn Mötley Crüe!
Inledningen av showen missade jag helt då Thåströms sista ackord ekade ut på Eldorado i samma stund som Mötley gick på ända borta på Utopia i andra änden…
En festivalspelning är ganska speciell. Ett gäng hits måste med för att de som har vägarna förbi scenen ska stanna till, men de trogna fansen som varit med ett tag vill få sitt lystmäte på mer ovanliga låtar mättat.
Alltså ropas det en hel del efter Ebba Grön-låtar i publiken, men de som känner sin Thåström vet att det med största sannolikhet inte kommer serveras något sånt. Enda undantaget är sista extranumret som inleds ”Halt!” för Die Mauer kommer inte…
Om det mot förmodan är någon som inte vet vem Cajsa-Stina är så kan jag lite kort berätta att hon är dotter till Fred Åkerström som var en riktigt stor vispoet när han levde. Cajsa-Stina går lite i sin fars fotspår och skriver egna visor och hon gör det riktigt bra. Hennes röst är säregen, skön och hon gör sin grej rakt upp och ner.
Som inledning fick vi oss den äldre men alldeles fantastiska låten Fråga stjärnorna.…
25 minuter efter utsatt tid kliver han då ut på scenen och hojtar ”Hello!” och kör igång. Basen får min bröstkorg att vibrera. Nick Cave manar på publiken. Han är väldigt karismatisk, nästan demoniskt, och jag har svårt att slita ögonen från hans framfart på scenen. Han hoppar, dansar, poserar och gestikulerar vilt omkring sig. Han trollbinder oss med låtar som Tupelo, Dig, Lazarus, Dig!!! och Stagger Lee. The Ship Song, som han tillägnar PJ Harvey, river ner mycket applåder.…
Med sig på scenen har Duffy med sig åtta musiker, inklusive två identiska körsångerskor. Jag har under åren utvecklat en form av allergi mot identiska körsångerskor. Vad är grejen? Varför måste allt vara så koreograferat? Vad är det för fel på att improvisera då och då? Ja, hela showen känns inövad. Det märks tydligt att det inte är första kvällen det här gänget ställer sig på scenen. Det ser snyggt ut, det låter snyggt, men det är skittrist. Proffsigt, men…
Moneybrother glider på den regnvåta scenkanten och eldar upp publiken. Redan under andra låten, Born Under A Bad Sign, briljerar blåssektionen bestående av Viktor Brobacke och Magnus Johnson. Förmodligen skulle jag kunna titta på dem hela spelningen, de dansar, spexar, spelar och sjunger helhjärtat hela spelningen igenom. Inte för att det är tråkigt att titta på Moneybrother, tvärtom. Att titta på hans dans på scenkanten tillhör faktiskt något av det finaste man kan se.
Under The Pressure vaknar publiken till…