Det ska erkännas på en gång: jag har aldrig sett en sångare i ett metalband gå upp på scen i kostym och slips. Men tack vare Sparzanzas sångare Fredrik Weileby kan jag bocka av det på listan! Att det redan efter första låten bara blev skjorta och slips för resten av konserten kanske inte var lika oväntat.
Nu har jag inte hunnit lyssna på dom så pass mycket att jag kan identifiera låtarna, men det var säkert som de lovade…
Frida Hyvönen inleder stillsamt med Science från Silence Is Wild. Jag kan inte undgå att lägga märke till den något annorlunda sättningen med piano, bas och trummor, men å andra sidan skulle det kännas fel med mer instrument till hennes ljusa, spröda röst.
Jag har inte lyssnat så mycket på henne tidigare, så Pony känner jag inte alls igen, men Dirty Dancing gör sig påmind i skallen – riktigt bra!
Dock är det andra än jag som lyssnat…
Men jag ska väl ändå börja där det började, innan Peter Bjorn and John äntrade scenen bjöds vi nämligen på två förband. Att vara förband måste ju vara en av de mest otacksamma uppgifterna som finns; oftast längtar ju alla efter huvudakten. Men ibland kan förband överraska – precis som ikväll. Först ut är Årstatjejerna, en duo bestående av Mary Sondlo, 8 år, och hennes styvmor Maria Eriksson, känd bl.a.…
Man kör givetvis!
Just detta hände Peter Barlach i höstas och milt uttryckt fick han blodad tand.
Så det är på grund av Hälsovårdsmyndigheten vi är på Engelen och genrepet av Vardagsrumsturnén en kall kväll i februari. En turné som kommer gå genom vanligt folks vardagsrum runt om i Sverige där två trubadurer dyker upp hemma hos någon, där det kommer vara knökfullt och där man får viska ett hemligt lösenord i dörren för att få komma in……
Det första som möter mig när jag kommer in är en stressad ljustekniker som springer omkring med en stor strålkastare. Det är 15 minuter innan direktsändningen ska dra igång och det är febril aktivitet bland tv-människorna. Själv glider jag upp till baren, beställer in en öl och ställer mig att titta på galenskapen. Det kryllar av kameror med tillhörande kameramän – dessa är dessutom åtföljda av en assistent som håller i deras sladdar. Det dröjer inte länge innan jag får…
Popcirkus är egentligen ett rätt märkligt koncept. Ta ett gäng etablerade artister, blanda in några up and coming, toppa med två rutinerade programledare och hiva in allt på Stockholms största klubbscen där artisterna blir intervjuade i soffor, ett popkryss ska fyllas i under programmets gång och ett återkommande inslag har en apa i huvudrollen. Fler än jag som får vibbar från 80-talet, typ Razzel eller Nöjesmassakern..?
Men det är bra vibbar!
Det sista landet behöver är ännu ett program där…
Jag har aldrig hört låten tidigare och det känns trist och avslaget. Husbandet med sina tre sångerskor kämpar på för att få igång publiken men det funkar inte riktigt. Jag vet att jag har flera vänner som lätt skulle kunna offra en arm för biljetter till en Bruce-spelning och jag hoppas innerligt att det är bättre drag på en sådan än vad det är här.
Första gästartisten på scen är Therese Johansson, sångerska i bandet Lowood. En ny bekantskap…
Antingen kan det vara totalt ointressant eller så upptäcks en ny guldgruva av bra musik. Molotov Jive visar sig tillhöra den senare kategorin!
Jag begriper snart att det inte är debutplattan som släpps på det här releasepartyt, de är alldeles för scenvana för det och dessutom är mellansnacket av den trevliga sorten där låtarna presenteras – sådant tackar en recensent för!
Att de är från Värmland märks när Ack Värmeland Du Sköna dånar ut över publiken innan bandet…
En asylsökande kan få bidrag, sjukvård och det mesta som det svenska samhället ställer upp med, men en papperslös behöver av naturen undvika all kontakt med myndigheterna så mycket det bara går. Tillvaron för en papperslös kan alltså raseras totalt om denne till exempel behöver söka sjukvård, då den lagliga rätten till subventionerad sjukvård är starkt begränsad för dom. Exempel finns på landsting som av humanitära skäl tar emot och behandlar papperslösa – men det är långtifrån alla.
Detta vill…
Nyss hemkomna från både Hultsfred och Peace & Love trodde vi att vi skulle vara beredda på vad som mötte oss, men det visade sig snart att så var icke fallet.
Hultsfred är som bekant mer av en skogsfestival, där tältas det, där kan man se ut hur som helst och har man duschat fler än två gånger under festivalen ses man nästan som något av ett freak. I Borlänge ligger festivalen mitt i stan och är sålunda något mer…