Sommaren 2006 fick jag höra talas om bandet Peggy Lejonhjärta första gången. Jag skaffade CD:n och föll handlöst. Givetvis hade bandet inga planerade spelningar så långt ögat kunde nå, men en uppföljare till första skivan Viskningar och rop var på gång, sa ryktet. Runt 2008 eller om det var 2009 kontaktade jag Henrik Nilsson i bandet för att försöka boka en intervju. Han sa att han ville vänta tills skiva nummer två var aktuell att släppa. Så jag väntade.
Sommaren 2015 hände äntligen något! Nu skulle bandet göra en spelning i Västra Eneby utanför Kisa, där bröderna Henrik och Torbjörn växte upp. (Bandets andra två medlemmar, bröderna Johan och Jon-Erik är från Delsbo.)
Det var första chansen för mig att få se Peggy Lejonhjärta live! Att jag skulle flyga utomlands senare samma natt med min sambo och vår då 1,5 åring fick bara lösa sig. (Jag har för mig att jag hann hem till Stockholm med 30 minuters marginal till avfärden mot Arlanda.) Det var en magisk spelning. Men nog om det. Efter Eneby Rock blev det tyst. Igen.
Ända till 2024, på dagen nio år efter senaste spelningen fick jag veta att en spelning var på gång och att ett digitalt släpp av Viskningar och Rop var planerat. Därefter blev det även känt att spelningen ska vara en releasefest för den mystiska, efterlängtade skiva nummer två. Och därmed var det dags för mig att planera in en intervju med Henrik.
Vi träffas i mitten av oktober. Nu är det officiellt med en spelning 4/12-24 för att fira skivsläppet av Om sommaren 2006 och följande höst – skivan som mer eller mindre legat klar sedan 2008.
Jag har läst att ni (Henrik och Johan) startade band med era småbrorsor, så att ni skulle få bestämma. När jag tidigare råkat träffat på Johan har jag frågat om eventuella spelningar och då brukar han skylla på dem och deras osmak att välja andra karriärer än musiken, vad var det som gick fel?
– Alltså jag har nog alltid skyllt på Johan, att han haft mycket att göra… Hehe, men det har kanske gått runt i cirklar där. Alla fick nog mycket att göra på varsina håll.
Bandet Peggy Lejonhjärta uppstod ur ett samarbete i ett band Johan hade, där han spelade gitarr och sjöng. Henrik kom med i bandet och spelade bas. Efterhand började de skriva låtar ihop och vid något tillfälle frågade Johan om Henrik kunde skriva en text, svaret var att det fick bli på svenska i så fall och redan på tunnelbanan hem blev låten klar. Dagen efter spelade de in den och Henrik fortsatte att sjunga och skriva texter.
– Vi kom fram till att vi behövde ett band till det här och vi tänkte att vi skulle ha några som vi kunde få att spela som vi ville att det skulle låta, så vi tvingade småbrorsorna att flytta till Stockholm. Eller övertalade dem åtminstone… Även de hade spelat innan men hade inte lika tydliga planer på musik i framtiden som Henrik och Johan. Ett par dagar efter millennieskiftet hölls det första repet.
Så det blev ett band och det blev en skiva som släpptes 2004. Den följdes sedan upp med spelningar samma år och efter en googling kan jag konstatera att de officiellt gjorde sin sista spelning i januari 2005, men det var ett showcase för branschen så det gills inte enligt Henrik. Totalt blev det nog högst 40 spelningar gissar Henrik. – Jag tror inte vi hade gjort mer än en handfull spelningar innan skivan släpptes.
Men vad hände 2005 då, för ni fortsatte ju ändå göra musik till en kommande skiva?
– Redan vid första skivsläppet var vi igång med en uppföljare, den skulle bli något mer elektronisk med trummaskiner och synthar. Men efter något år, ungefär halvvägs in i låtskrivande och inspelning så råkade jag skriva en gubbrocklåt. Jag och Johan fick ihop någon brygga på den och samma dag skickade jag ut en inspelning till de andra med sång och gitarr. Jag skrev väl något om att den inte kunde vara med på skivan, för att den var för gubbig. Men brorsorna höll inte med, istället tyckte de att allt som gjorts dittills skulle slängas, för att istället sikta på att göra en gubbplatta. Och så blev det.
I ungefär samma veva lade skivbolaget som de var signade på ner. Henrik kan inte minnas att de ens hörde av sig till något annat bolag när det hände. De tänkte göra allt själva istället.
– Vi hade fått fonogramstöd som till stora delar skulle finansiera nästa skiva. Stödet är kopplat till skivbolag och band, så vårt gamla skivbolag var schyssta och höll igång bolaget i väntan på att vi skulle bli klara. Problemet var att vi var väldigt långsamma, och stödet behövde förlängas varje halvår eller så. Och till slut, efter ett par år eller vad det var, missade nån förstås att göra den där förlängningen och pengarna brann inne. Vi skulle in i studion för att mixa hos Chrille Roth två dagar senare och helt plötsligt var pengarna borta. Jag fick ringa honom och säga att vi inte hade råd att mixa, men Chrille sa att vi mixar ändå, betala när skivan kommer ut. Vi betalade Chrille för tre veckor sedan, skrattar Henrik. Det här var 2008 så han fick sina pengar sexton år senare, utan ränta också. Tack Chrille!
Mixen av andra skivan gjordes sent 2008 och 2009 spelades låten Backstabber i ett avsnitt av PSL.
Då trodde ju alla att det var någonting på gång fortfarande…
– Vi trodde fortfarande att det skulle bli skiva då, det var så nära inpå och vi tänkte att vi gör klart skivan snart, när vi löst pengarna.
Men med slut på pengar i kombination med att Henrik nu spelade med Moneybrother och Markus Krunegård, Johan turnérade med bland annat Lars Winnerbäck och att brorsorna hade pluggat klart och skaffat sig karriärer, hade alla fullt upp på var sitt håll.
– Vi tänkte väl ta upp det igen när det lugnat ner sig lite. Men det lugnade liksom aldrig ner sig…
Hur är det att ta upp musiken nu då? Du och Johan spelar ju som en del av livet, men om man inte spelar så aktivt blir det kanske en startsträcka varje gång?
– Jonne håller igång, men för brorsan var det första gången på tio år när vi spelade sist och det är väl samma för honom nu inför spelningen. Men för min del har jag också en startsträcka inför att stå längst fram och sjunga och spela gitarr märker jag. Jag och brorsan repade för några veckor sedan och han var mycket bättre än väntat. Jag var sämre än förväntat…
Men om ni nu investerar så mycket tid i att få ihop detta, då får ni väl underhålla det nu med! Ni kan ju inte bara dyka upp vart tionde år
– Nja, jag vet inte. Det är snarare en bokslutskänsla än en nystartskänsla. Dödstädning liksom. 20-årsjubileet av första skivan kändes som ett bra tillfälle att äntligen få ut den digitalt, eftersom vårt skivbolag la ner innan Spotify dök upp hamnade ju den pucken i våra knän också, utöver att få ut andra skivan. Och det var egentligen det enda som stod på dagordningen när vi hade första bandmötet på kanske 15 år i vintras. Brorsan gör alltid dagordningar och den bestod av:
1. Få ut skivan digitalt.
Övriga frågor: Göra något med andra skivan? Ska vi ha en fest?
– Det var lite olika tankar och ambitionsnivåer på vad som skulle göras. Jonne tyckte att vi kunde ses på nån pub och bjuda in lite polare till exempel. Till slut landade vi ändå i att göra en ”riktig” spelning, och båda skivorna släpps nu även på vinyl. Jag har upptäckt att det är väldigt väldigt mycket jobb med att vara skivbolag själv. Men det ska bli otroligt skönt att äntligen få ut andra skivan också, så man kan sluta tänka på det helt enkelt.
Men har du tänkt på att det finns en halvfärdig elektronisk skiva någonstans?
-Fan, jag har ju tänkt på det…
Det finns ju möjlighet om tio år till då?
-Ja, precis! Kanske blir trettioårsjubileet, vi får se..
Kommande skivans titel, Om sommaren 06 och följande höst, valdes för att signalera att det är en gammal skiva som handlar om saker som hände för längesedan. Några av låtarna fanns på MySpace, på den tiden den sidan fanns. En av låtarna som fanns där var Hannah med H. Det var den låten som skrotade den planerade skivan, som välte skeppet och skrotade elektronskivan, får jag veta. Dock heter den Hanna utan H nu.
– Det kom någon typ ungdomsfilm med samma titel några år senare märkligt nog, den var nog inte så bra tror jag. Så jag kände mig tvingad att ändra titeln förklarar Henrik.
Vad får vi på spelningen?
– Vi vill ju bara ha en fest. Vi är inte nödvändigtvis jättesugna på att spela men inser att vi måste för att det ska komma folk på festen skrattar han. Nämen, det man kan förvänta sig är väl såväl gamla som nya låtar. Eller ja, alla är ju gamla egentligen. Sen kommer det dyka upp en del gäster på scen, det ska hända lite roliga grejer innan och sådär. Vi siktar på att det ska bli en rejäl helkväll helt enkelt. Nån slags upphottad variant av kommunala musikskolans julbasar i kombination med en bra konsert är väl ungefär arbetsbeskrivningen för tillfället.
Känns låtarna lika aktuella? Eller mer som en nostalgisk gammal vän?
– De är nog mer gamla vänner då skulle jag säga. Och ovänner i vissa fall. Eller fotoalbum kanske. För mig är låttexterna väldigt mycket bilder. Jag ser samma bilder varje gång och det är så jag i bästa fall kommer ihåg vad jag ska sjunga. Jag ser till exempel hur brorsan och jag sitter i köket på Johan och Jonnes släktgård i Delsbo och skriver sista versen på Sista Styvers trappor en halvtimme innan vår första spelning någonsin, en midsommarfest i deras trädgård. Vi tyckte olika om nån fras där, eller tempus eller vad det var. Och han är ju prisbelönt journalist och författare, så jag brukar lita på hans omdöme. Men den gången körde jag över honom. På vårt första gig i Stockholm nåt år senare dök det upp ett gäng från Umeå i publiken med egentryckta t-shirts med citatet ”sanningar blir saga och sagor blir böcker”. Det var den där raden vi bråkat om! Alltså, raden brorsan ville ha var ingen t-shirt, men det var bevisligen min rad, haha, konstaterar Henrik nöjt, på ett sätt som nog bara äldre syskon kan…