När man får en möjlighet att se en specialvisning av Alex Garlands och Ray Mendozas nya film Warfare på känd IMAX bio i London, då tar man den. Jag gjorde det iallafall. Få har nog kunnat missa att den är påväg. Den har redan haft premiär i USA och England men för Sverige dröjer det några veckor till.
Det som gör filmen speciell mot andra krigsfilmer är att den bygger på samlade minnen från det team Ray Mendoza var med i, som genomlevde detta 2006. En av soldaterna, Elliott blev så svårt skadad att han inte minns dagen. Ray ville ge honom det näst bästa, ett annat sätt att uppleva dagen, när han och teamet märkte att deras återberättande inte hjälpte nog.
När filmen startar, efter en kort introduktion med Kit Connor, Alex Garland (regissör) och Cosmo Jarvis, har jag en känsla av att jag redan sett det mesta av filmen genom trailers och vad jag läst i intervjuer. Och ska jag vara ärlig är det inte mycket som överraskar mig, men det behövdes inte heller.
Jag var helt upptagen med den fantastiska tekniken bakom filmandet och nivån på detaljerna. Jag kommer på mig själv med att räkna svettdroppar i Elliott (Cosmo Jarvis) ansikte, jag fascineras av dammet Sam (Joseph Quinn) samlar på sitt finger och jag lägger mer tankekraft på vad som hände med Franks (Taylors John Smith) flaska kiss än jag är okej med. Och finns verkligen snus utanför Sverige? Jag hade inte en aning.
Det som överraskar mest är när skott smäller av, explosionerna och ljuden av flygplan. Inte att jag inte väntat mig det men det fick både mig och många andra att hoppa högt mer än en gång.
Jag var verkligen överraskad över värmen och humorn som glimtar till i en fullkomligt vidrig situation. Och jag hade väntat mig mer blod, men jag är ju inte ledsen att jag hade fel på den…
Något som sticker ut är hur teamet jobbar tillsammans hela vägen genom filmen. Hur de kan lita på varandra fullt ut men även hur någon vet när det är dags att kliva ner och tillbaka. Det är något jag gissar sträcker sig utanför filmen till verkligheten och männen som faktiskt var där.
Jag imponeras av skådespelarnas otroliga agerande. Jag vet från intervjuer att de ofta gjorde långa tagningar där de inte visste vem kameran var riktad mot när, så de var tvungna att stanna i sin roll hela tiden. Och jag såg flera detaljer som jag tycker passar bra in på ”jag har inget att säga eller göra just nu men jag stannar i min roll”.
Några som bör lyftas lite extra är Joseph Quinn, D’Pharaoh Woon-A-Tai, Cosmo Jarvis, Taylor John Smith, Will Poulter, och Kit Conner för sina fantastiska skådespelarinsatser. Utan att avslöja för mycket, gör Joseph Quinn och Cosmo Jarvis helt galna insatser. Långt över vad jag förväntat mig. Tårarna i newbien Tommys (Kits) ögon tar nästa kål på mig och tillsammans med hur D’Pharaoh (som spelar Ray himself) behöver ta hand om sårade vänner är det nästan mer än vad jag klarar.
Hur killarna svär för sig själva när de inser att situationen gått fullkomligt åt skogen ger mig en otroligt stark känsla av desperation, men kontrasten blir också när Lt McDonald (Michael Gandolfini) ger morfin till en sårad soldat, vilket blir olyckligt roligt. Något som ändå behövs i allt det mörka som pågår. Det är även en helt absurd situation med en fot som egentligen inte är rolig alls, men ändå får jag ett litet smil på läpparna och tankarna går till Murphy och hans jävla lag och jag tror ändå att vi i publiken behöver dessa sekunder för att orka hålla fokus.
Tillbaka till skådespelandet igen, Charles Melton i rollen som Jake skiner med, när han anländer till spillrorna av gruppen. Han för med sig lite hopp en kort stund.
Som skådespelarna sagt mer än en gång i intervjuerna, skiljer sig den här filmen från andra krigsfilmer på det sättet att den inte glorifierar krig. Den avspeglar även i det närmaste en verklig händelse utan något gull, fluff eller pålagd heroism.
Det gör att jag tycker att det är en väldigt viktigt film att se.