Pressbild: Clare Perkins and the company of Bacchae – National Theatre (Marc Brenner)
[Go to the English version instead.]
När jag först såg bilder inför Nima Taleghanis föreställning baserad på Euripides tragedi Bacchae i sociala media blev jag nyfiken. Bilderna lyste sensualitet, de var blodiga och det fanns humor i dem.
Jag skulle säga att de bilderna höll precis allt de verkade lova.
Bakgrundshistorien finns att läsa på National Theatres webbsida: ”Kvinnorna av Bacchae kommer inte gå att ignorerar. Rasande och ostoppbara, de är en kör av vild energi redo att skaka Thebes i dess grund – och frigöra dess kvinnor” (egen översättning).
Det drar igång med full fart och från start till slut gäller det för mig att ha fullt fokus för att hänga med i den snabba dialogen som sker mer eller mindre hela tiden. Jag missar absolut poänger som är engelsmännen givna. Å andra sidan är det inte direkt skolboksengelska som pratas heller, så jag förlåter mig själv utan tvekan.
Utöver att det är ett team av otroligt begåvad skådespelare så är de också fenomenala dansare. Det finns även riktigt bra sångare gruppen.
Scenen är tre stora stenplattor som kan snurra för att bytas vinkar. Det tas ner viss dekor från taket till olika scener men det är absolut sparsmakat, men det fungerar mycket tack vare att de är väldigt bra på att använda det de har.
Det känns så otroligt frigörande att se en pjäs om kvinnor som är sexuellt frigjorda, har noll skam i kroppen, tar för sig, gör precis det som faller dem in (på gott och ont, budbäraren var nog inte lika imponerad). Det pågår även flera spår parallellt, ett av dem är om att inte våga vara den man innerst inne är, om att trycka ner sin person och sina känslor och åter igen, det känns så relevant. Min 8-åring hemma är precis i det där när han gärna har nagellack, men det kan ju inte killar ha egentligen…? Var den du vill vara. Var den du mår bra av!
Mängden blod skulle väl kunna nämnas som något överdriven, men det är småsaker.
Utöver huvudkaraktärerna vi följer är det några fantastiska sidokaraktärer som drar ner skratten. Tror många av oss känner igen oss i den stackars ständigt planerande projektledaren med skriptet.
Att kunna ta en tragedi som skapades för så länge sedan och kunna få den att kännas riktigt aktuellt idag känns som ett otroligt jobb av Nima, regissör Indhu Rubasingham, personalen och skådespelare. Och de lyckas verkligen!