När jag anländer till tältscenen är tillströmningen av folk enorm och tvingas därför först att stå en bit utanför tältet. Jag ser absolut ingenting, men när musiken drar igång spelar det ingen roll. Musiken är fantastisk och jag gör mitt bästa för att dansa som en tok, men de trånga förutsättningarna gör att det mest blir ett stadigt hoppande. Trycket från publiken är ofantligt stort och det dröjer inte länge förrän jag har slussats längre och längre in i tältet.
Endast tre låtar in i spelningen börjar jag känna mig utmattad. Haschröken ligger tung i luften runtomkring mig. Jag är alldeles för varmt klädd och publiktrycket bara fortsätter att öka. Det blir nästan lite läskigt. Jag hör två killar intill mig makabert skandera ”Pearl Jam! Pearl Jam!” och jag antar att de syftar på de hemska dödsolyckorna under Pearl Jam-konserten på Roskilde 2000. Vibbarna finns i luften och mycket riktigt tvingas Chase & Status att avbryta spelningen för att människorna längst fram inte ska krossas sönder.
Efter några minuter lyckas de lugna ner publiken och få folket att backa några meter så att spelningen kan fortsätta. Men för mig blev det här sista dansen för kvällen. Hur underbart bra det än var så hade jag inte orkat med en låt till. Jag tränger mig ut ur folkhavet och återvänder till stora scenen lagom till Iron Maidens avslutningslåt.