Framgångssagan fick ett snöpligt slut då hennes syster dog av en överdos bara någon vecka efter releasen av Electrotherapy. Nina ställde in den planerade turnén och började än en gång skriva terapeutiska låtar som resulterade i skivan Processing Eleven. En personlig skiva med låtar som berör. Ninas röst är klar och vacker, jag tycker mig kunna höra hennes beslutsamhet och ärlighet i låtarna.
Den fem spår långa skivan får mig att fastna för henne, det är någonting i alla spår som gör att jag tror på det hon sjunger och hon gör genomtänkta låtar. Jag gillar att man i första låten Prologue får en lugn introduktion till hennes värld, fint gitarrspel blandas med vackra stämmor, och i Omnicent får man höra knarret från pianopedalen och hon använder oväntade toner tillsammans. Det är i princip bara två ackord låten igenom, men ändå finns många andra ingredienser som gör låten genialisk, något som låter som barn som leker i bakgrunden, två toner som är så nära varandra att det nästan skorrar falskt, hennes genomborrande röst och jag är helsåld.
Titelspåret Processing Eleven börjar med ett vackert melankoliskt pianospel och ökar sen i intensitet, melodin har långa utdragna toner vilket gör att det blir en bra blandning av driv från trummorna och ett lugn i rösten. Man skulle kunna tro att hela skivan skulle vara lugn och sorglig, men sista låten Epilouge, som ändå verkar handla om systern är fantasifull i rytmerna och hon knyter ihop skivan bra.
Det här är en skiva jag kommer lyssna på mycket, och jag hoppas jag har fått er att lyssna också.
Skivan finns på Spotify