Festival

Fyra färgglada tjejer, som tillsammans har en stark karaktär, har intagit scenen Holken och jag är fängslad av dem. Jag älskar så kallade ”tjejband” och önskar verkligen det fanns fler sådana i alla möjliga genrer.
Tjejerna är unga, men redan förträffliga musiker. I en artikel jag läste, efter att de förlorat sin frontsångerska för en solokarriär frågades det om ingen i bandet kunde ta över sången, men de tyckte det var svårt att sjunga och spela samtidigt. Det upplever…

Att stå stilla verkar inte vara ett alternativ för henne, hon far oupphörligt runt på scenen och utformar sina egna dansmoves. Det är heller inte många i publiken som står stilla, och jag förstår det med sådan här medryckande musik. Tältet är överfullt och det strömmar till fler folk hela tiden. Stirling verkar inte förstå hur stor hon är i Sverige, men publiken fullkomligt älskar henne, och när hon ska mellansnacka blir hon överröstad av jublet från dem. Överväldigad av…

Isabel Sandblom, kvinnan bakom namnet Syster Sol, är fullkomligt sagolik framför oss. Vacker, dansant och kvinnlig i vad hon än gör. Står ena stunden bredbent och vickar säkert på höfterna utan att det blir överdrivet sexuellt, snarare bara kraftfullt, för att i nästa stund ha en renodlad hiphopstil i sina rörelser. Röstresurserna är starka, hon klarar med lätthet av att rappa tungt och waila högt. En presentation av bandet sker tidigt, för att det ska bli en mer familjär stämning…

Ungdomarna längst fram skapar mosh pits och headbangar, de äldre som står längre bak nöjer sig med att gunga lite med huvudet i takt. Jag kan inte låta bli att oroa mig för de små liven som trängs och studsar där framme och undrar varför alla är så arga. Det är tydligt att tiderna förändras och jag hängde tydligen inte med när det skedde. Trots den för mig oväntade utvecklingen av genren så kan jag inte säga att det är…

Det första som förstör upplevelsen är det högljudda skränet, eller förlåt, jag menar musiken, från Parkway drive. För mig är det konstigt att de låter en halvakustisk akt spela samtidigt som en väldigt högljudd. Sen är inte McCartney så entusiastisk heller, kanske känner han också att det inte är en optimal plats att spela på. Jag hade hellre sett honom på en mindre scen, för det är ändå bra det lilla jag hör. Sångrösten har ett eget sound, något som…

Kanske det största publikantalet hittills har samlats för att titta på bandet som röjt stora framgångar på olika platser runt om i världen. Min kunskap om bandet är allt annat än bred, men jag upptäcker att jag känner igen många av låtarna, så jag antar att de spelats mycket på radio. Man must dance, What’s the point och Gone forever är alla låtar jag kan nynna med i. Lagom rockigt, inte mer eller mindre än så tycker jag att det…

De starka amerikanska vibbarna gör att jag längtar efter en mörk, rökig bar i bandets hemstad Seattle, där bekymren stannar utanför entrédörren och det viktigaste är att insupa de skickliga musikernas överlämnande av toner. Det tunna åhörarantalet är glest utspridda och jag skäms lite över att inte fler har kommit hit för att se Walking Papers när de, enligt mig och de som är där, är superba.
Trots föga entusiasmerande ordsvall från sångaren Jeff Angell lyckas han skapa en…

Taylor har en prima sångröst, han kan lätt växla mellan djupa, vrålande toner, growl och vanlig rockstämma. Bandet är inte ett typiskt hårdrockband, jag gillar att de har lite olika karaktärer; en gitarrist har skjorta, fluga och en rosa-prickig gitarr, trummisens hår är lika vilt som hans spelstil och basistens skägg är det nog många herrar som avundas. Snygga gitarr-riff avfyras och dubbelpedalen på kaggen är flitigt utnyttjad i de melodiska hårdrockslåtarna. Det är härligt tunggung och jag drömmer mig…

Kolossalt mycket folk har tagit sig till The Green stage för att insupa Timbuktu och Damn!s fantastiska blandning av storband och hiphop. De skapar magi av något som oväntat passar perfekt ihop. Blåsinstrument och rap går hand i hand i solskenet.
Superhiten Alla vill till himmelen men ingen vill dö går tyvärr i alldeles för högt tempo, det går inte att höra texten och ingen har en chans att kunna sjunga med. Resten av ditt liv går bättre,…

In studsar de med viftande svarta handdukar och ivrigt stojande, det är tur att de är så många så att det alltid finns någon som kan underhålla oss när en annan behöver andas. Min förväntan om ös infrias från första sekund, här är det inget inledande snack eller långsamma stunder. Sångaren Jens Malmlöf lovar under konserten att de ska lägga sina hjärtan på scenen och det är inget jag betvivlar, energin är intensiv och varken jag eller någon annan verkar…