Festival

När jag lyssnat på Lune innan tyckte jag om det och tänkte att det här skulle bli en häftig musikupplevelse. Hon sjunger väldigt vackert och har en mjuk röst som flyter ihop bra med musiken. Mystiken och det lite buddistiska (?) temat är genomgående. Efter några låtar som är uppspelade från datorn, tar de fram en bas och en akustisk gitarr och spelar en fin version av All Saints Never ever. Trodde jag. Det är bara några textrader som citeras,…

Tre kunniga, erfarna musiker kan skapa magi. De här tre äldre herrarna har kul tillsammans, det är tydligt när de gnabbas lite och skrattar till åt något skämt. Beteendet bidrar till en mycket god, inbjudande stämning. Pugh pratar om hur deras resa hit från Gotland var, och förkunnar tidigt att det bara kommer bli hans egna låtar som spelas, jag antar att han då inte vill framföra något Grymlings-material. Synd, för jag gillar Mitt bästa för dig, även om jag…

Jag gillar att det är två tjejer som äger scenen, deras sturska karaktär blir en bra utstickare i en genre som annars är dominerad av män. På fötterna bär de höga platåskor, men lyckas bra med att hoppa och dansa i dem, något som imiteras av publiken som är i ett konstant stadium av studsande. Första halvtimmen spelas mest andras låtar eller bara tunga dubstep- och house-rytmer, och jag ledsnar på att de mest har upptrappningar till de exploderande, tunga…

Neverstore består av tre killar som redan har hunnit med riktigt mycket; de har varit förband åt Good Charlotte och Backyard babies, turnerat i Japan med Sum 41 och släppt fyra album. Det gör dem inte till divor som man kanske kan tro, de uppskattar den här publiken och skapar tidigt ett bra klimat tillsammans med dem. Jag imponeras av deras professionalitet, smådetaljer som att de stämmer gitarr och bas i ett intro eller samtidigt som de pratar, likväl som…

På Hultsfred uppfattade jag att det var ett helt gäng grabbar på scenen, men nu är de fem stycken, och jag undrar om det upplevdes som fler för att de kunde fara runt mer på en större scen. Oavsett så är inte Movits! energi lägre för att det är en mindre publik, procentuellt sett är det marginellt. Johan Rensfeldt, mannen med mest skägg och mick-tid, blandar sin norrbottniska med lite förortsslang, något jag finner mycket gulligt.

På de här veckorna…

Tack vare antalet musiker blir ljudet fylligt och dynamiskt. Dessvärre orsakar det också att det emellanåt blir en lite rörig ljudbild. Frontmannens röst är full av känsla och han klarar att ta höga, starka toner likväl som svaga, innerliga.
Jag anar av hans seriösa framförande av låtarna att det är han som skriver många av dem. De slösar ingen tid på att prata mellan låtarna, det tycker jag är lite tråkigt, för jag får ingen känsla för personerna…

Sångerskan Frida Herchenröthers röst är stark och klar, den påminner mig om någon jag inte riktigt kan komma på. Tillsammans med bakgrundssångerskan Therese Carlsson bildar de vackra stämmor som svävar över instrumentens ljud. Herchenröther har en bra scennärvaro, hon ser nästan ut som en liten älva i sin spetsklänning och sitt långa hår när hon svajar med armarna till musiken. Låtarna är originella, alla har de något speciellt över sig så det blir aldrig enformigt. Intressanta melodier och schysst beat.…

Han bär en gitarr, men verkar spela några centimeter utanför strängarna, och när han någon gång råkar komma emot dem så skränar det obehagligt. Sången är inte heller den något att hänga i julgranen, var är falsetten och powern jag sett fram emot? Juckande rörelser och tuffa poser kompenserar inte hans risiga sjungande.
Men publiken känner uppenbarligen inte som jag, de hoppar, skriker och klappar utan att bandet behöver be om det, både yngre och äldre.
…

Den lilla skaran av publik har ändå ett go i sig, varje låt får applåder och det utförs lite sporadisk dans här och där. Säkerligen är det här ett bra framträdande, det är bara så att jag inte känner det. Jag kan inte säga att det är dåligt på något vis, musikerna är duktiga och Kane har en riktigt bra sångröst. Trummisen är den jag gillar mest, han bringar fram varierande trumkomp som gör alla låtar aningen bättre. En låt…

Utan vidare presentation kliver de in på scenen och börjar med, efter mycket pill och fix med instrumenten, att spela Let’s kill our selves a son, och jag hade inte behövt oroa mig för stämningen, det dansas och sjungs med från början. Ännu bättre blir det några låtar senare när Räisänen uppmanar publiken att stå upp och skaka rumpa. Den populära Sugababes-covern About you now är låt nummer två och jag kan inte annat än att njuta av hans underbara…